Sanningen som politiskt slagfält av statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker* är en högintressant liten skrift. Jag läser den både av allmänt intresse för ämnet och av specifika skäl knutna till forskning jag bedriver nu. Essäns grundläggande tes är att vi lever i en tid där storheter som Sanning, Fakta och Evidens har blivit politisk hårdvaluta. Vi debatterar inte längre hur vi ska nå politiska mål, vi diskuterar premisserna för vad som kan antas vara sant. ”Klimatförändring sa du? Nej nej, vänta lite nu, så funkar det inte.”
Det är visserligen i sig inget nytt att sanningsfrågan hamnar i mittpunkten för politisk debatt, men ämnets aktualitet har skärpts på senare år. Där tror jag att Bjereld och Demker har rätt i sin diagnos. Tendensen kan skönjas både i språkbruket (fake news, postfakticitet, alternativa fakta, kunskapsresistens) och i att själva ämnet diskuteras med intensitet i offentligheten. Storsäljande böcker av faktavänner som Hans Rosling och Åsa Wikforss är bara två viktiga exempel.
Bjereld och Demker noterar oroat att när själva sanningsfrågan står i centrum försvinner horisonten – själva det politiska, den ideologiska striden. Jag uppfattar att de sörjer offentligheten som den såg ut tidigare och att de beklagar kunskapsauktoriteternas fall, även om de uttryckligen också bejakar den större mångfalden av röster och åsikter som följt på digitaliseringen av medier.
Genomgående i essän är en motsättning mellan kunskap å ena sidan och förnekelse, populism, okunskap å den andra. Till exempel tecknas bilden av hur forskare möter vanliga medborgare i ett SVT-program och behandlas som jämbördiga trots deras olika kunskapsnivåer och olika roller. På ett annat ställe sägs att det – i kontrast till den svenska regeringens hantering av coronapandemin – ”inte [är] alltid som politiker lutar sig mot forskningsresultat när de utformar politiken” (s. 51).
Lärdomen från coronapandemin är ju inte att en politik baserad på forskningsresultat får en given inriktning, utan att expertisen är djupt oenig, åtminstone initialt. Att ”[l]yssna på forskarna och agera”, som författarna gillande citerar Greta Thunberg, är inte en tillräcklig formel för politiskt handlande. Det krävs omdömesförmåga, viljeriktning. Hur annars förklara att populisten Donald Trump driver samma linje om munskydd som just den svenska Folkhälsomyndigheten, i skarp avvikelse mot WHO och merparten av de tyngsta aktörerna på området? Håkan Boström gör den iakttagelsen i en läsvärd artikel på GP:s ledarsida (17/11-2020).
I en utredning av begreppet åsiktskorridor – som övertygande korskopplas till Michel Foucaults maktkritiska diskursbegrepp – tas ämnet migration upp till granskning. Utgångspunkten är här journalisterna Anna Hedenmos och Jörgen Huitfeldts vittnesmål om att invandringsfrågan i medierna präglats av tabun och hämningar, och om att det varit riskfyllt för journalister att rapportera om migrationens skuggsidor. Sådana inställningar tolkas som uttryck för ”det har mörkats-syndromet” och kopplas till en ”populistisk föreställningsvärld”, och det ”oavsett om deras beskrivningar är sanna eller falska” (s. 39-40), enligt författarna. Som en motbild till vad journalisterna sagt hänvisas till forskning från Delmi som visar att invandringen inte alls bara rapporterats i rosenskimmer.
Studien som Demker och Bjereld kort refererar verkar dock inte vara utformad så att den kan vare sig bekräfta eller vederlägga vittnesmålen om en snäv åsiktskorridor i migrationsfrågan på nyhetsredaktioner. Den metodiska innehållskodningen av artiklarna som studeras i Delmi-rapporten är ganska grovhuggen. Dessutom finns ingen jämförelsepunkt för vad som vore en i förhållande till verkligheten befogat negativ eller positiv rapportering. Det rör sig kort och gott om olika former av kunskap som relaterar till delvis olika kunskapsobjekt. I det ljuset framstår det som en ganska knepig manöver att tolka vittnesmålen som uttryck för populism och sedan skapa ett korrektiv med hjälp av forskning. Resonemanget tycks mig också svårförklarligt i ljuset av att Demker och Bjereld – mycket förtjänstfullt, tycker jag – noterar att åsiktskorridorer är ett naturligt inslag i en demokratisk offentlighet. Striden står inte om deras förekomst utan om vad som ska och får rymmas i dem. Varför skulle det då inte kunna finnas eller ha funnits en åsiktskorridor i migrationsfrågan?
Min invändning rör alltså den skarpt skurna dikotomin mellan kunskap och populism. Ja, att dessa storheter kan stå mot varandra tror också jag är en riktig iakttagelse, men den ger långt ifrån hela bilden, och är kanske inte ens den mest intressanta aspekten på temat. Kampen om sanningen är ju ofta också en kamp mellan verklighetsbilder som hämtar stöd (välgrundat eller ej) just i forskning, evidens och erfarenheter.
Detta har blivit närmast övertydligt under coronapandemin. Konflikten står inte mellan sansade experter och gastande populister. Det är snarare så att experter är oense sinsemellan och att politiker, opinionsbildare och engagerade medborgare – populister eller ej – i nästa steg selekterar forskningsresultat och mobiliserar dem för sin sak. Till det kan läggas att forskare överskrider den rådgivande expertrollen och blir aktivister. Vidare finns en konfliktlinje mellan politiker och experter. Men både råden från experterna och politikernas reaktioner på rådgivningen kan se väldigt olika ut i olika länder. Också det har hanteringen av coronapandemin visat.
* Marie Demker är dekanus vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, där jag arbetar.
Magnus P. Ängsal 