Winfried Hassemer och RAF

I början av året avled den tyske juristen Winfried Hassemer, 73 år gammal. Han verkade länge som professor i straffrätt vid universitetet i Frankfurt am Main. Känd för en större publik blev han först som domare vid Bundesverfassungsgericht i Karlsruhe. Där var han involverad i förbudsprocessen mot högerextrema NPD (Tysklands nationaldemokratiska parti), som slutade med att partiet inte ansågs grundlagsstridigt.

Om Hassemers gärning vet jag inte mer än det jag läst mig till i ett par dödsrunor. För mig som forskar om Röda-Armé-Fraktionen (RAF) är han intressant eftersom han också deltog i debatten om hur man bäst hanterar det öppna sår som RAF:s terrorattentat är ännu idag, sexton år efter att gruppen lade ner sina vapen. Som bekant har några av morden som begicks av RAF inte klarats upp, exempelvis sprängattentatet 1989 som dödade Alfred Herrhausen, frontfigur för Deutsche Bank. En viktig orsak är ex-terroristernas tigande, RAF:s egen hederskodex.

Hur råda bot på tigandet? Om det skrev journalisten Carolin Emcke en bok för några år sedan, Stumme Gewalt. Nachdenken über die RAF. Emcke är själv guddotter till Herrhausen. Hon inleder sin djupt personliga bok mycket effektivt och hudlöst med hur hon tar emot dödsbeskedet, flyger till Frankfurt och anländer till brottsplatsen.

Ännu idag går Herrhausens gärningsman (eller -kvinna) fri. Förövarna tiger. Alla som vet något tiger. Polisens spaningsarbete har nått vägs ände. Vad som krävs är att de som vet berättar frivilligt. Emcke föreslår därför att ett Forum der Aufklärung (forum för upplysning) inrättas. Där skall gärningsmännen fritt kunna tala och i gengäld erhålla amnesti. När polisiära medel inte längre förslår återstår dialog, upplysning och försoning. Ett exempel på så kallad transitional justice, som praktiserats i sanningskommissioner i länder som Kambodja och Sydafrika.

Det är denna språkkritiska ansats som gör Emckes bok så intressant. Hon går till botten med terroristernas språkbruk, den manikeiska krigsretoriken, men framför allt deras icke-språk, tigandet, och föreslår dialogen som en väg ut ur trauman och låsta ställningar. Om denna intressanta koppling mellan språkkritik, terrorism och det offentliga samtalet håller jag för övrigt ett föredrag på en konferens om terrorismforskning i Stuttgart inom kort.

Boken avslutas med två essäer som kommenterar Emckes appell, en av terrorismforskaren Wolfgang Kraushaar och en av just Winfried Hassemer. Hassemer är försiktigt positiv till Emckes förslag. Men det är inte utan problem. Hur förmå ex-terroristerna att delta, att tala? Man kan inte gärna tvinga dem, eftersom var och en har rätt att tiga. Vem skall bjudas in som ”anklagad”, vem som ”vittne”? Och vem skall ansvara för forumet? Hassemer var en skeptiskt sinnad framstegman.

Annonser
Det här inlägget postades i RAF, Språk, Språkkritik, Tyskland, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Winfried Hassemer och RAF

  1. Fredrik Linder skriver:

    Otroligt intressant och spännande läsning! Ser fram emot kommande inlägg i ämnet.

  2. magnuspangsal skriver:

    Fredrik,
    kul att du gillade det! Det blir nog mer om detta framöver ja.
    /M.

  3. Ping: RAF: Terror im Südwesten, Stuttgart | Vrakgods på tankens stränder

  4. Ping: Uppdateringar från rutinens brant | Magnus P. Ängsal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s