Vad betyder egentligen ”svensk”?

En debatt har blossat de senaste dagarna om sverigedemokraten Björn Söders uppfattning om vem som är svensk eller inte. Det har skrivits mycket om saken men jag vill göra några språkvetenskapliga – eller i alla fall språkliga – noteringar. Jag tycker att diskussionen är svårnavigerad eftersom det är inte alltid är möjligt att veta vad som egentligen menas när någon sägs vara ”svensk”. Ordet är polysemt. Det bär på en mängd olika betydelser. Man skulle säkert kunna ägna ordet en hel begreppshistorisk avhandling.

Debatten handlar alltså om följande uttalande av Björn Söder:

Skärmdump från Svt Nyheter (2018-06-16)

Björn Söder, i sin tur, säger sig ha skrivit sin kommentar som en kritik av något Annie Lööf sagt under veckans partiledardebatt. Han har fått mycket kritik för att uttrycka en exkluderande eller rentav rasistisk syn på vem som är svensk. Annie Lööf reagerade med att skriva på Twitter: ”Som medborgare i Sverige är man svensk, alldeles oavsett om man tillhör en av våra nationella minoriteter eller ej. Valet i höst är ett värderingsval. Det är på allvar. Det är på riktigt.”

Från min horisont som språkvetare uppfattar jag att debatten i grunden tycks handla om vad ”svensk” egentligen betyder. Det vill säga vilken extension eller vilket referensomfång som ordet har. I debatten som pågår krockar olika betydelser av ordet med varandra. Det verkar finnas åtminstone tre för den här diskussionen möjliga sätt att förstå ”svensk”:

  1. Svensk är man i en genetisk bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är härstamning från andra svenskar.
  2. Svensk är man i en kulturell bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är kulturell/social och innefattar värderingar och beteenden.
  3. Svensk är man som medborgare i staten Sverige. Grunden för tillhörigheten är medborgarskap, varken mer eller mindre.

Notera att detta är möjliga användningar av ordet. Alla är inte lika vanliga i alla sammanhang och heller inte kodifierade i ordböcker. Uppslagsordet ”svensk” betyder, enligt Svensk Ordbok (2009), ”som har att göra med Sverige” alt. ”(mans)person från Sverige)”. Det ger föga hjälp.

När Björn Söder i sitt inlägg skriver att judar och samer i Sverige inte är svenskar, kan han inte rimligen syfta på alternativ (3). Man plockar inga politiska poäng på att förneka människors faktiska medborgarskap. Han menar antingen (1) eller (2). Betydelse (1) är nog inte förenlig med SD:s partiprogram, det är däremot alternativ (2). Detta uppfattar jag vara uttryck för vad SD kallar ”öppen svenskhet”: alla kan ”bli” svenskar, det vill säga upptas i den svenska nationen, om de anpassar sig kulturellt. Men eftersom det lever många samer och judar i Sverige som säkert också med en ganska sträng tillämpning av kriteriet i (2) måste gälla för ”svenskar”, kanske Söder trots allt menar (1). Eller så menar han att den som tillhör en kultur eller ”nation”, den samiska till exempel, inte samtidigt kan ingå i en annan, exempelvis den svenska. Jag vet inte. För Annie Lööf, liksom för Centerpartiet i sitt svar till Björn Söder på Facebook, gäller enbart betydelse (3).

Det är uppenbart att Björn Söder och Annie Lööf talar förbi varandra. De har olika uppfattningar om vad ordet ”svensk” betyder, i alla fall när det används i politisk debatt.

Går det då inte att bilägga tvisten genom att de båda sätter sig ner som vuxna människor, spaltar upp sina respektive tolkningar av det polysema ordet ”svensk” och sedan går vidare?

Men det är ju inte detta saken handlar om. Nej, ordet ”svensk” fungerar här som ett politiskt slagord, som politiker och opinionsbildare vill fylla med just sin innebörd och göra till sitt. Striden om vad det ska betyda är en strid mellan världsbilder, där de olika hållningarna som knyts till ordet uttrycker och indikerar politiska ståndpunkter i frågor om nationalism, migration och integration. Den politolingvistiska facktermen för detta är ”semantisk kamp”, och mellan de möjliga betydelserna föreligger ”betydelsekonkurrens”. Språkvetaren Josef Klein har skrivit ett insiktsfullt kapitel om detta med titeln ”Kann man Begriffe besetzen?” i en bok från 1991.

Med de mycket olikartade innebörderna hos (1), (2) och (3) följer en lång rad värdeladdade (affektiva och persuasiva) betydelsekomponenter som vardera sidan tror förbättrar utsikterna att segra i striden om tolkningsföreträde. Kampen om ordets innebörd kan alltså inte reduceras till de deskriptiva betydelsekärnor som jag, mycket intuitivt, skissade här ovanför. Tvärtom, det är nog snarare de svallande känslorna kring ordet ”svensk” som spelar huvudrollen.

Nu tror jag ju inte att Björn Söder och Annie Lööf träter för att de är i första hand språkligt intresserade – det finns bättre exempel på politiska strider där själva orden hamnar i förgrunden. Men vad jag ville visa var att man kan få syn på ett och annat i den politiska debatten om man tar sig an de språkliga uttrycken. I idealfallet med lite större systematik än vad jag kunde åstadkomma här.

Sedan är det intressant i sig att ”svensk” kan användas som slagord. Jag kan inte säkert veta, men tror att det var omöjligt (eller svårt) för bara några år sedan. Jag minns fortfarande hur adjektivet ”osvensk” kunde beteckna något som var genuint positivt i en exotisk mening, till exempel ett rättframt beteende eller god och kryddstark mat. Möjligen handlar det om att ”svensk” har flyttat fram positionerna i det som språkvetare kallar ”benämningskonkurrens”. ”Svensk” har kommit att beteckna sådant som tidigare brukade benämnas med andra ord. Men det är ett kapitel för sig.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Politik, Språk, Språkvetenskap, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s