Under tre och ett halvt års tid verkade jag i den humanistiska tankesmedjan Humtank. Det var en enormt lärorik tid, emellanåt frustrerande men på det hela taget mycket god.
Jag lärde mig under de här åren att humaniora är en ganska meningslös innehållsdeklaration för en lång rad mycket disparata traditioner och ämnen. Det hindrar förstås inte att termer som humaniora och humanistisk äger en historisk, administrativ och möjligen strategisk/retorisk relevans.
Lite i linje med det lärde jag mig också att det finns många olika sorters humanister. Jag tänkte sammanfatta några av dem i det här inlägget.
Det rör sig givetvis inte om avgränsbara identiteter som står i 1:1-förhållande till enskilda individer. Det är snarare särdrag och tendenser som samvarierar med varandra och finns mer eller mindre skarpt utmejslade hos olika personer.
Humaniorahumanisten uppfattar humaniora som det viktigaste föremålet för humanistisk forskning. Självreferentialiteten är i det närmaste obegränsad. Pågår det en debatt om humaniora så skyndar humaniorahumanisten dit med historiska perspektiv och fagert tal om humanioras stolta arv. Det han säger kan mycket väl vara klokt och välgrundat, alltid elegant uttryckt, men det ger ofta intryck av att man sitter instängd i en ekokammare. Humaniorahumanisten är eller ser sig som humanioras bästa vän och försvarare. Han har sin mediala kusin i litteraturkritikern som ivrigt debatterar sådant som ”litteraturkritikens kris” på DN:s kultursidor. Ibland sammanfaller de i en och samma person.
Aktivisthumanisten ser humaniora som redskap för social förändring och frigörelse. Det cismanliga bildningskomplexet måste dekoloniseras till förmån för intersektionella och (norm-, vithets- eller kapitalism-)kritiska perspektiv (hen har också en benägenhet att konstruera begrepp med hjälp av inbakade parenteser och okonventionella Skriv_Sätt). Nykoloniala och nyliberala ordningar och diskurser uppfattas som särskilt problematiska. Stark affinitet till genusvetenskap, global studies och humanekologi. Aktivisthumanisten drar gärna nytta av riktade medel i centrala satsningar på genus- och rasismforskning och engageras som expert på jämställdhetsintegrering och i Pridefestivaler, men ser sig ändå alltid som en andrafierad underdog utan trygga rum.
Bildningshumanisten (alt. monografihumanisten eller ädelhumanisten) ratar i allt väsentligt forsknings- och utbildningspolitikens framhävande av nytta, relevans, anställningsbarhet, bibliometri och impact. Hon ser istället bildning (i någon eller några av ordets många betydelser) som svaret på frågan om humanioras vadan och varthän. Bildningshumanisten fångar upp och kanaliserar ressentiment från humanioras kärntrupper och levererar vältaliga försvar för humanioras och bildningens värden, gärna på Under Strecket i SvD eller i monografier på ärans och hjältarnas språk. Humaniora behöver ingen hjälp utifrån och får, Gud förbjude, aldrig agera stödhjul åt andra utbildningsområden, det är lika orimligt som att Socialdemokraterna skulle backa upp en Alliansregering. Humanistisk bildning ska härutöver inympas i själlösa ingenjörer, läkarstudenter och ekonomer. Därför är bildningshumanisten också en sorts ”humanities first!”-humanist. Han är nära släkt med humaniorahumanisten.
Optimisthumanisten (alt. samhällshumanisten) tror att det går eller kan gå allt bättre för humaniora. Det har aldrig satsats så mycket på forskning som idag! Det gäller för humaniora att artikulera och framför allt demonstrera sin givna plats och relevans. Optimisthumanisten blickar inte bakåt och tjatar inte om ”kriser”, istället ser hon möjligheter för humaniora att ta sig an samtidens och framtidens samhälleliga utmaningar, gärna i termer av ”andra gradens specialisering” och ”integrativa humaniora” (se Ekström/Sörlin 2012, Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle). Nyckelord: antropocen, environmental humanities, medicinisk humaniora, migration, kulturförståelse.
Långtfrånverkligheten-humanisten vill humanioras bästa men ser troll överallt. Humaniora är stadd i förfall, peer review är dåligt, politiseringen har gått så långt att ingen längre får läsa Platon etc. Långtfrånverkligheten-humanisten arbetar inte sällan som kultur- eller ledarskribent. Han har ofta något slags humanistisk utbildningsbakgrund, men det är inte säkert att han har egen erfarenhet av att verka som lärare och forskare. Om han någonsin gjort något av följande så var det i alla händelser längesen han ställde samman en litteraturlista, planerade en grundkurs eller skickade en vetenskaplig artikel till granskning. Han befinner sig på tryggt avstånd från det humanistiska golvet men vet på något mirakulöst sätt ändå alltid hur det förhåller sig på detta golv (det finns alltid anonyma mejlskribenter som bidrar med empiri). Han upprätthåller det omfattande humanioradebattkomplexet.
Omedvetenhetshumanisten verkar blott och bart i sitt ämne och ser sig i ringa eller ingen utsträckning som humanist. Han är humanist men är omedveten om det, eller bryr sig inte. Han har skrivit en avhandling baserad på några dokument från drätselkammaren i Helsingborg, där börjar och slutar intresset. Man får ha respekt för denna tappra arbetare i den humanvetenskapliga vingården, han stretar oförtrutet vidare och är likgiltig inför bildnings- och humaniorahumanistens stora ord.
Tidskriftshumanisten (alt. evidenshumanisten) bejakar allt det som bildningshumanisten motsätter sig. Peer review är bra! Specialiserade (engelskspråkiga) tidskrifter ger impact och garanterar kvalitet. Konkurrens, mätning och transparens garanterar att humaniora utvecklas till ett vetenskapsområde på ögonhöjd med andra. Humaniora ska inte stänga in sig i bildningsdiskussioner och begränsa sin internationella räckvidd i svenskspråkiga monografier. Humaniora levererar evidens och kollegialt styre är inte alltid att föredra.
Språkhumanisten är någon som ”brinner för språk” och tycker att annan humaniora är fullkomligt anglifierad, alltför svenskspråkig eller bådadera, och hon försitter ingen chans att påtala detta. Hennes bakgrund är ofta språklärarens och hon ägnar sig antingen åt något av de moderna språken eller latin/grekiska. Inte sällan har hennes forskning didaktisk inriktning och hon tycker genuint om att undervisa, till skillnad från många andra ovannämnda humanisttyper. Hon är i hög grad praxisorienterad och har för längesen tröttnat på humaniora- och bildningshumanisternas eviga ältande om Humboldt, Gadamer och Martha Nussbaum.
Magnus P. Ängsal 