Språket och parasiterna, en vänsterhistoria

När den moderata politikern och företagaren Gunnar Axén kallade en undersköterska ”egoistisk parasit” i ett Twitter-inlägg (2019-09-18) var det många som reagerade. Många var förklarligt nog bestörta, både över åsikten han uttryckte och ordet han använde. Andra var arga över tweeten men utan att invända mot språkbruket som sådant, det vill säga praktiken att kalla andra människor parasiter, och den underliggande tankefiguren. Tvärtom plockade debattörer på vänsterkanten upp ordet men ändrade slagriktningen, som om det vore den naturligaste saken i världen att kalla andra för parasiter bara för att den moderata motståndaren hade den dåliga smaken att göra det.

Två exempel:

(1) Ung Vänster uppmanar på Facebook sina följare att svara på frågan vem den verkliga parasiten är. I tråden som följer på inlägget kan man både läsa att ”Moderater är RIKTIGA parasiter!!!” och ta del av ett förslag på ”lagar mot lögner i politiken”. I ett uppföljande inlägg i Aftonbladet (2019-09-19) skriver Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot: ”För mig är det tydligt vem som är den riktiga parasiten.”

(1) Skärmdump från Ung Vänsters Facebook-sida 2019-09-19

(2) På Twitter, dagen efter parasit-gate, frågar sig Sven-Eric Liedman om Axén verkligen utför ett nödvändigt arbete. Den vänsterprofilerade idéhistorikern undrar därför om det inte i själva verket är Axén som är parasiten i sammanhanget. En kommentator i tråden tar resonemanget ett steg längre och konstaterar att den moderata politikern är ett ”samhälleligt liggsår”.

(2) Skärmdump från Sven-Eric Liedmans Twitterprofil

En parasit är enligt Svensk Ordbok en ”organism som lever i eller på en annan organism och får sin föda från den”, det vill säga ett snyltdjur. I sin metaforiska, vidgade betydelse är parasiten en ”person (eller grupp) som tillgodo­gör sig frukten av an­dras arbete och själv inte ut­rättar ngt nyttigt”. Om man överför ytterligare egenskaper som brukar förknippas med den så kallade källdomänen (organismparasiten) till måldomänen (människoparasiten), så kan man kanske tillägga att parasiten är onödig. Den fyller ingen annan funktion än att snylta på värddjuret. Snyltdjuret gör man sig av med, om möjligt.

I det ljuset kan man undra varför politiker och akademiker adopterar ett nedsättande och förråande ordbruk från den politiska motståndaren. Det kan framstå som extra gåtfullt om man betänker att de debatterande samhällsskikten på senare år har blivit ytterst känsliga för ordval, särskilt när det handlar om identiteter som kön, sexualitet och etnicitet. Man kunde annars tänka sig en diskussion av Axéns uttalande som startar i tankefiguren som avslöjas av hans ordval: en politisk språkkritik.

Men icke så, och förklaringen finns i parasitens språkbrukshistoria till vänster. Parasit och parasitär har länge varit gångbara benämningar på politiska fiender och förgripliga beteenden i kommunistisk och socialistisk retorik: imperialisterna, utsugarna, de härskande klasserna et cetera. De som till skillnad från de arbetande klasserna inte gör något vettigt och produktivt är parasiter. Parasiter är och har varit vanliga också i extremhögerns retorik. För de tyska nationalsocialisterna var judarna parasiter som skulle utrotas för att säkra den ariska folkhygienen (se Andreas Musolffs studie från 2013 här).

Jag roade mig med att söka i The Manifesto Projects korpus med partiprogram från länder i hela världen (en guldgruva!), och fick 41 träffar på söksträngen parasit med alla möjliga för- och efterleder. Förutom ett fåtal belägg som handlar om organismparasiter finns en lång rad träffar på människoparasiter och (oftare) handlingar som är parasitära. Här är några exempel:

Mit diesem parasitären Denken (‘med detta parasitära tänkande’) muss endlich Schluss sein; es verstößt gegen das Prinzip der Nachhaltgkeit. (Socialistiska arbetarpartiet, Luxemburg, 2009)

Quand ses serviteurs sont traités comme des parasites encombrants (‘som besvärliga parasiter’)? (La France Insoumise, 2017)

als we woeker, parasitair gedrag en speculatie structureel onderuit halen (‘om vi strukturellt slår ner på ocker, parasitärt beteende och spekulation’) dan kunnen we de overheidsschuld automatisch tot duurzame proporties herleiden. (Belgiska arbetarpartiet, 2014)

I det franska exemplet används ordet kritiskt, men i de övriga två beläggen sägs tänkande (i det tyskspråkiga exemplet) resp. beteende (i det flamländska exemplet) vara något parasitärt. Ordbruket är affirmativt. Går vi till svenska partiprogram (sökbara i Korp hos Språkbanken) så finner vi tre belägg. Ett mycket tidigt (1911) från dåvarande Folkpartiet, närmast kuriöst, och två av senare datum, båda hos Vänsterpartiet Kommunisterna. I det senare, från 1988, sägs att ”[e]konomin blir alltmer parasitär”. Det tidigare belägget härstammar från 1967 års partiprogram – 1967 var för övrigt året då man bytte namn från Sveriges kommunistiska parti, SKP, till VPK –  och är värt att citera i sin helhet:

Imperialismen har påtvingat de fattiga folken det dubbla förtrycket av inhemska parasiter och utländskt kapital.

Och vidare?

I sin första längre teoretiska skrift, Das Konzept Stadtguerilla från 1971, citerar Rote Armee Fraktion en italiensk vänstergrupp som förklarar det kapitalistiska samhällets kris med ”Parasitismus und Vergeudung” (‘parasitism och slöseri’) (se s. 31 i Rote Armee Fraktion: Texte und Materialien zur Geschichte der RAF, 1997).

Sedan gör sig förstås också Dan Berglunds gamla kampsångsklassiker ”Mina herrar” påmind (jag skrålade själv med i de här raderna som radikal tonåring):

Mina herrar som räknar profiter
Parasiter som styr detta land
Ni ska få sopa i våra fabriker
Ert förbannade rövarband

(Här kan det noteras lite vid sidan av att Dan Berglund, som var ansluten till KPML(r) och fungerade som partiets hovsångare, sedermera tog starkt avstånd från kommunismen.)

Går man slutligen så långt tillbaka som till Lenin, förebild för många sentida revolutionärer, finner man mer utvecklade resonemang om att härskarna i det gamla privilegiesamhället var parasitära. Han skrev om detta i utläggningar av imperialismen. Sheila Fitzpatrick sammanfattar det sovjetkommunistiska parasitbruket i en studie från 2006 av anti-parasitär lagstiftning i Ryssland i tidskriften Cahiers du monde russe: ”By the time of the Second World War, therefore, parazit was well established in colloquial as well as literary Soviet Russian, usually (in its literary form) referring to the parasitism of the old privileged classes.” (s. 24)

När Sven-Eric Liedman, Ung Vänster och andra fortsätter tala om människor som parasiter är det alltså 1900-talets totalitära socialism som genljuder. Parasit eller revolutionär! Fiende eller vän! Kommunismen må ha dödförklarats som ideologi och gjort bankrutt som samhällsordning, men ännu tre decennier efter Berlinmurens fall är det dess polariserande svartvita människosyn och samhällsbild som äskar förtroende när den radikala vänsterns företrädare målar sina fiendebilder.

Det här inlägget postades i Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s