Språkkritik i DN vid årets slut: om ‘cis’ och andra ord

I dagens DN kan man läsa om årets politiska ord. Det är ledarskribenterna som under rubriken ”Från käbbel till nyval” kommenterar några särskilt laddade ord som florerat i den politiska offentligheten under året som gått.

Jag tycker det är ganska fyndigt. Och ett bra sätt att visa hur politisk debatt kan förstås som språkligt spel. Likaså blir det tydligt i ledarsidans sammanställning att politiska ord – forskningen talar här om nyckelord och slagord – i sig ofta kondenserar en hållning, en åsikt, ett program. Inte alla de ord som ledarsidan tar upp är slagord, men några är det.

Tag till exempel ordet ingångsvärde. Det förknippar vi mer än med någon annan med statsminister Stefan Löfvén efter den politiskt turbulenta hösten. Partierna skulle tvärs över blockgränsen sätta sig ned tillsammans och samtala och förhandla, vart och ett med sina ingångsvärden. Löfvéns syfte var givetvis att signalera öppenhet och samarbetsvilja. DN:s ledarskribent Gunnar Jonsson konstaterar att ordet sammanfattar statsministerns hållning att vara ”så otydlig som möjligt”. Om Löfvéns till allianspartierna utsträckta händer verkligen var så tomma eller om de bar på politiska frukter att skörda för motparten har jag ingen aning om. Men det finns alltid en risk med vaga politiska ord. Om de inte fylls med konkreta innehåll kan de uppfattas som tomma. De förlorar i valör och blir svåra att använda med trovärdighet.

Ett annat intressant ord är EU-migrant, en mer formell benämning på de tiggare som blivit en vanlig syn på senare år. Att ‘EU’ är bestämningsled i ordet indikerar en syn på tiggarna och deras problem som en angelägenhet för EU. Susanna Birgersson skriver:

Genom att inte blanda in begreppet romer slipper vi tänka på den antiziganism som är en av orsakerna. Samtidigt, genom att inte tala om ”romska tiggare” undgår vi att skapa en olycklig språklig koppling mellan romer generellt och tiggeri.

Det är sålunda en både aningen kallsinnigt byråkratisk och korrekt benämning.

Jag vet för lite om romska tiggare och EU-regler för att reda ut den sakpolitiska bakgrunden men Birgersson pekar ändå på hur svåra ombenämningar kan vara. I grund och botten ligger problemet i frågan vad som skall fokuseras eller konceptualiseras på bekostnad av vad. En möjlig kritik av EU-migrant är ju att ordet står fram som så neutralt att det kan tolkas som en eufemism för något som rymmer mycket tragik.

Frågan här är alltså hur man språkligt skall kategorisera grupper av människor. Med det vill jag säga något om ytterligare ett ord i DN:s lista: cisnormativitet. Hanne Kjöller placerar, helt riktigt, ordet i identitetspolitik. ‘Cis’-ledet framhäver enhetlighet och entydighet i könsidentiteten. En cisperson har en linjär och förutsägbar könsidentitet, juridiskt, biologiskt och socialt, och lever enligt cisnormen. En cisperson är motsatsen till trans eller queer. Ordet syftar till att framhäva språkligt det som är normalfallet och inte behövt benämnas. Och går det att lexikalisera så är det också lättare att kritisera: ‘cis’ hör mycket riktigt hemma i samma identitetspolitiska och normkritiska tankeströmning som gett oss ‘hen’.

Men än – det är mitt intryck i alla fall – har inte ‘cis’ slagit igenom på allvar. Det spelar fortfarande en marginell offentlig roll jämfört med ‘hen’. Därför tycker jag inte att det är motiverat att ta upp som ett av årets centrala politiska ord. Mycket mer brisant har ju diskussionen varit om och kring orden rasifierad och rasifiering.

Jag tror ändå att ‘cis’ har framtiden för sig, eftersom det är en viktig pjäs på den normkritiska scenen. Det är nu inte bara det som avviker från eller överskrider normer men också det förment normala som skall benämnas. Jag tolkar det som nästa steg efter ‘hen’. Däremot har jag svårt att tro att ‘cis’ kommer åtnjuta samma högkonjunktur som vårt nya pronomen har gjort och gör, av det enkla skälet att ‘hen’ vid sidan av sin normkritiska potential är ett språkekonomiskt könsneutralt alternativ till otympliga skrivningar av typen ‘han och hon’ och ‘vederbörande’ (självaste Ulf Lundell använder ‘hen’ i sin blogg!). Jag har svårt att se att ‘cis’ på liknande vis kan användas utan explicit normkritiska anspråk – i alla fall inte idag.

Lägg till det att ‘cis’ inte i första hand är en självbenämning. Medan ‘hen’ och ‘queer’ är ord som lanserats inifrån normkritiska rörelser – som självbenämningar – och vunnit mark i det allmänna och offentliga språkbruket, är ‘cis’ en benämning på andra. Det är alltså inte primärt cispersonerna själva som vill kalla sig så. Det är de normkritiska som vill benämna de heterosexuella, under ”normen” slavande människorna på det viset. Kan man tänka sig att en heterosexuell person utan minsta stänk av ironi säger om sig själv att ”jag är en cisperson”? Jag är mycket tveksam till det.

Frågan är också vem som har behov av och vill använda ordet. Skall ett nyord göra karriär i allmänspråket måste det uppfattas som relevant eller fylla en lexikal lucka. Uppfyller ‘cis’ de kriterierna utanför normkritiska diskurser? Jag är inte så säker på det. För dem som inte är intresserade av att aktivt kritisera cisnormen, heteronormen eller någon annan könsnorm fyller ‘cis’ troligen ingen viktig funktion.

Jag kan givetvis ha helt fel. Det är lätt att ha det när man skådar in i den språkliga kristallkulan.

Annonser
Det här inlägget postades i Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Språkkritik i DN vid årets slut: om ‘cis’ och andra ord

  1. Ping: Nyorden 2014 | Magnus P. Ängsal

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s