Slaget om kunskapen

Sanningen som politiskt slagfält av statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker* är en högintressant liten skrift. Jag läser den både av allmänt intresse för ämnet och av specifika skäl knutna till forskning jag bedriver nu. Essäns grundläggande tes är att vi lever i en tid där storheter som Sanning, Fakta och Evidens har blivit politisk hårdvaluta. Vi debatterar inte längre hur vi ska nå politiska mål, vi diskuterar premisserna för vad som kan antas vara sant. ”Klimatförändring sa du? Nej nej, vänta lite nu, så funkar det inte.”

Det är visserligen i sig inget nytt att sanningsfrågan hamnar i mittpunkten för politisk debatt, men ämnets aktualitet har skärpts på senare år. Där tror jag att Bjereld och Demker har rätt i sin diagnos. Tendensen kan skönjas både i språkbruket (fake news, postfakticitet, alternativa fakta, kunskapsresistens) och i att själva ämnet diskuteras med intensitet i offentligheten. Storsäljande böcker av faktavänner som Hans Rosling och Åsa Wikforss är bara två viktiga exempel.

Bjereld och Demker noterar oroat att när själva sanningsfrågan står i centrum försvinner horisonten – själva det politiska, den ideologiska striden. Jag uppfattar att de sörjer offentligheten som den såg ut tidigare och att de beklagar kunskapsauktoriteternas fall, även om de uttryckligen också bejakar den större mångfalden av röster och åsikter som följt på digitaliseringen av medier.

Genomgående i essän är en motsättning mellan kunskap å ena sidan och förnekelse, populism, okunskap å den andra. Till exempel tecknas bilden av hur forskare möter vanliga medborgare i ett SVT-program och behandlas som jämbördiga trots deras olika kunskapsnivåer och olika roller. På ett annat ställe sägs att det – i kontrast till den svenska regeringens hantering av coronapandemin – ”inte [är] alltid som politiker lutar sig mot forskningsresultat när de utformar politiken” (s. 51).

Lärdomen från coronapandemin är ju inte att en politik baserad på forskningsresultat får en given inriktning, utan att expertisen är djupt oenig, åtminstone initialt. Att ”[l]yssna på forskarna och agera”, som författarna gillande citerar Greta Thunberg, är inte en tillräcklig formel för politiskt handlande. Det krävs omdömesförmåga, viljeriktning. Hur annars förklara att populisten Donald Trump driver samma linje om munskydd som just den svenska Folkhälsomyndigheten, i skarp avvikelse mot WHO och merparten av de tyngsta aktörerna på området? Håkan Boström gör den iakttagelsen i en läsvärd artikel på GP:s ledarsida (17/11-2020).

I en utredning av begreppet åsiktskorridor – som övertygande korskopplas till Michel Foucaults maktkritiska diskursbegrepp – tas ämnet migration upp till granskning. Utgångspunkten är här journalisterna Anna Hedenmos och Jörgen Huitfeldts vittnesmål om att invandringsfrågan i medierna präglats av tabun och hämningar, och om att det varit riskfyllt för journalister att rapportera om migrationens skuggsidor. Sådana inställningar tolkas som uttryck för ”det har mörkats-syndromet” och kopplas till en ”populistisk föreställningsvärld”, och det ”oavsett om deras beskrivningar är sanna eller falska” (s. 39-40), enligt författarna. Som en motbild till vad journalisterna sagt hänvisas till forskning från Delmi som visar att invandringen inte alls bara rapporterats i rosenskimmer.

Studien som Demker och Bjereld kort refererar verkar dock inte vara utformad så att den kan vare sig bekräfta eller vederlägga vittnesmålen om en snäv åsiktskorridor i migrationsfrågan på nyhetsredaktioner. Den metodiska innehållskodningen av artiklarna som studeras i Delmi-rapporten är ganska grovhuggen. Dessutom finns ingen jämförelsepunkt för vad som vore en i förhållande till verkligheten befogat negativ eller positiv rapportering. Det rör sig kort och gott om olika former av kunskap som relaterar till delvis olika kunskapsobjekt. I det ljuset framstår det som en ganska knepig manöver att tolka vittnesmålen som uttryck för populism och sedan skapa ett korrektiv med hjälp av forskning. Resonemanget tycks mig också svårförklarligt i ljuset av att Demker och Bjereld – mycket förtjänstfullt, tycker jag – noterar att åsiktskorridorer är ett naturligt inslag i en demokratisk offentlighet. Striden står inte om deras förekomst utan om vad som ska och får rymmas i dem. Varför skulle det då inte kunna finnas eller ha funnits en åsiktskorridor i migrationsfrågan?

Min invändning rör alltså den skarpt skurna dikotomin mellan kunskap och populism. Ja, att dessa storheter kan stå mot varandra tror också jag är en riktig iakttagelse, men den ger långt ifrån hela bilden, och är kanske inte ens den mest intressanta aspekten på temat. Kampen om sanningen är ju ofta också en kamp mellan verklighetsbilder som hämtar stöd (välgrundat eller ej) just i forskning, evidens och erfarenheter.

Detta har blivit närmast övertydligt under coronapandemin. Konflikten står inte mellan sansade experter och gastande populister. Det är snarare så att experter är oense sinsemellan och att politiker, opinionsbildare och engagerade medborgare – populister eller ej – i nästa steg selekterar forskningsresultat och mobiliserar dem för sin sak. Till det kan läggas att forskare överskrider den rådgivande expertrollen och blir aktivister. Vidare finns en konfliktlinje mellan politiker och experter. Men både råden från experterna och politikernas reaktioner på rådgivningen kan se väldigt olika ut i olika länder. Också det har hanteringen av coronapandemin visat.

* Marie Demker är dekanus vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, där jag arbetar.

Annons
Publicerat i Forskning, Politik, Uncategorized | Lämna en kommentar

Den andra vågen?

Just nu plöjer jag presstexter om svensk coronahantering från februari och framåt, i forskningssyfte. Av alla notoriskt vaga och svårfångade uttryck som florerar under pandemin finns ”den andra vågen”. Uttrycket används som bekant för den andra smittovåg som ska skölja över oss nu under hösten sedan tidigare nedstängda samhällen öppnat upp och människor börjat samlas på arbetsplatser efter sommarens semesterveckor.

Senast mina ögon föll på uttrycket var när statsepidemiolog Anders Tegnell nyligen förklarade att den kraftigt ökande mängden coronavirus i Stockholms avloppsvatten inte indikerar en andra våg.

Så här citeras Tegnell av SvT:

Skärmdump från SVT Nyheter (2020-10-05)

Intressant nog närmar sig Tegnell här ett slags definition av vad en andra våg innebär. Den är ”något större, […] det går över hela landet”. Vad ”något större” egentligen betyder och vad ”hela landet” innebär är dock oklart. Redan från början verkar ju viruset ha uppträtt i kluster. När Sverige upplevde sin första våg skonades vissa regioner medan andra drabbades hårt. ”Vågen” är kanske ingen passande metafor för coronavirusets spridning. Den kanske istället kan förstås i termer av lokala och mycket kraftiga störtskurar som sammantagna hotar att svämma över områden?  

Vågen som metafor är bildligt sätt tydlig och samtidigt vag. Det är inte svårt att för sitt inre se vågen skölja fram. Svårare är det att slå fast hur hög, bred eller kraftfull den är. Vågen kan vara en långsamt rullande bölja eller en våldsamt framrusande tsunami som dränker allt i sin väg.

Sedan kan man anmärka på hur vågmetaforen antyder att smittan är ett naturfenomen som inte går att hejda. Just den inställningen tycks ju ha präglat svensk coronahantering framför allt i initialskedet. Smittspridningen fick ha sin gång, om än i lätta doser och i så maklig takt att sjukvården inte kollapsade. Vi fick omfattande smitta, mycket lidande och höga dödstal. Och åtminstone fram till i somras var den någonstans inom en snar framtid hägrande flockimmuniteten något som företrädare för Folkhälsomyndigheten och andra gärna ville räkna hem som allra minst en positiv bieffekt av strategin. Men utfallet i länder som Norge, Island, Nya Zeeland, Danmark, Finland, Tyskland med flera visade att vågen kunde hejdas, åtminstone delvis, och i alla händelser mer än vad ansvariga för den svenska coronahanteringen tycks ha trott vara möjligt.

Hur det än är har vågen etablerats som metafor för virusets framfart. Och här finns ett mönster i språkbruket att falla tillbaka på, vi talar ofta om vågor när oönskade och svårkontrollerade saker händer. Det finns varselvågor, panikvågor. Även tidigare pandemier har beskrivits i termer av vågor. Men det finns också sådant som En våg av längtan (Flamingokvintetten).

Så här skriver Folkhälsomyndigheten i sin senaste veckorapport (2020-10-02) om den svenska smittspridningen:

Vecka 39 rapporterades nästan 3 000 bekräftade fall av covid-19. Det är en ökning med 40 procent jämfört med vecka 38. […] Antalet analyserade tester minskade vecka 39 jämfört med veckan innan, medan andelen positiva prov ökade till 2,4 procent jämfört med 1,6 procent vecka 38.

Det rör sig med andra ord om en reell och knappast marginell ökning. Borde den omtalas som en andra våg? Det har jag ingen uppfattning om (jag är alltså inte säker på att ”vågen” är en särskilt lyckad metafor i sammanhanget). Däremot kan vi notera att utvecklingen i andra länder, till exempel Norge, ofta ramas in på det viset i svenska medier. Ett exempel bland många är ett Aktuellt-reportage om vårt västra grannland den 5 oktober:

Och i juni kunde Norge börja öppna upp samhället igen. En öppning som dock fick tvärbromsa under höstens andra våg.

Norge är intressant i sammanhanget. Landet hade per den 29 september en positive test rate på 1,3 procent medan Sverige motsvarande siffra låg på 2,2 procent två dagar tidigare (se Our World in Data: Coronavirus (Covid-19) Testing 2020-10-05). Precis som i Sverige slår smittan i Norge till på vissa ställen, men inte på andra. På senare tid har smittan ökat i båda länderna (förhållandevis något mer i Norge, och från högre nivåer i Sverige), ändå är det just Norge som sägs möta en andra våg.

Varför?

Det skulle kunna bero på att smittan slår till i kluster och att ”vågen” därför helt enkelt ger en opassande bild av fenomenet. Det är som sagt ett övertygande resonemang från min språkliga, i sammanhanget ytterst begränsade horisont. Men det förklarar ändå inte varför andra länder och inte Sverige kopplas in på vågmetaforen.

En annan möjlig förklaring är att den svenska smittspridningen inte har ökat så mycket att det är befogat att tala om en ny våg. Då skulle själva benämningspraktiken motiveras av sakernas beskaffenhet. Våra smittotal ligger nu på en så låg nivå i förhållande till hur det såg ut i våras att det sannolikt skulle krävas en oerhört kraftig ökning (också i antal svårt sjuka och avlidna) för att det skulle gå att tala om en ny våg. Norrmännen med sina låga smittotal i utgångsläget uppfattar kanske däremot lättare en förhållandevis liten ökning som en andra våg. Något liknande kan sägas om andra länder i Europa som tryckt ned smittan ordentligt medan Sverige så att säga hållit den i gång på en något högre men med tiden allt mer hanterbar nivå. (Eller så är det helt enkelt svenska medier som med sitt naturliga utifrånperspektiv beskriver andra länder så.) Ökningen i Sverige just nu tycks kanske som en krusning på ytan jämfört med hur det såg ut här i våras. Utgångspunkterna är så olika.

Olika är som bekant också sätten som ländernas myndigheter har kommunicerat åtgärder och bedömningar till befolkningarna på. Diskurserna har sett olika ut. Det är ytterligare en tänkbar förklaring till att vi inte talar om en andra våg i Sverige. Medan Folkehelseinstituttet i Norge redan i februari offentliggjorde riskanalyser av hur många norrmän som kunde smittas, mumlade FHM och ägnade sig snarare åt att dämpa oro och varna för överilade åtgärder. Man framhärdade ju länge i att smittan sannolikt inte skulle spridas okontrollerat i Sverige och pekade på hur överdrivna andra länders reaktioner var – tills den allmänna samhällsspridningen plötsligt var ett faktum och något man absolut inte kunde stoppa. Den höga smittspridningen i våras har också lyfts fram som en förutsättning för högre immunitet som ska betala sig senare – det vill säga nu, när andra länder efter sina lockdowns kämpar mot den andra vågen. Ska då också Sverige behöva ta sig igenom eländet en gång till? Medan man i Norge inskärpte allvaret och vidtog tuffa åtgärder sände svenska företrädare för smittskyddet ut signaler om att corona egentligen inte är så farligt. (Till exempel när FHM-konsulten Johan Giesecke i SVT hävdade att 99 procent av alla smittade inte märker något – ett påstående intill förväxling likt Donald Trumps uttalande om att 99 procent av alla smittofall är ”totally harmless” , vilket enligt New York Times faktakoll var osant.)

Att ordvalen för virusets härjningar påverkas av hur vi allmänt ramar in coronaläget här och utomlands och av stämningarna som präglar den polariserade debatten om covid-19 sedan mer än ett halvår är alltså inte konstigt. Sedan pandemins utbrott har svensk självgodhet muterat till folkhälsochauvinism. Slagordet att ”lyssna på experterna” har inte främst varit en öppen appell för att söka sanningen, utan ett medel i debatten för att mönstra ut kritiker också när dessa har argumenterat med stöd av forskning för det de har uppfattat som sant och riktigt. För somliga debattörer och myndighetsföreträdare har inga dödstal varit besvärande nog att stå i vägen för idén att Sverige är bäst i klassen. I ett sådant debattklimat skulle det troligen krävas en extrem försämring av coronaläget på hemmaplan för att det ska uppfattas som en andra våg. Om ens då.

Publicerat i Förbannad dikt, Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Språket och parasiterna, en vänsterhistoria

När den moderata politikern och företagaren Gunnar Axén kallade en undersköterska ”egoistisk parasit” i ett Twitter-inlägg (2019-09-18) var det många som reagerade. Många var förklarligt nog bestörta, både över åsikten han uttryckte och ordet han använde. Andra var arga över tweeten men utan att invända mot språkbruket som sådant, det vill säga praktiken att kalla andra människor parasiter, och den underliggande tankefiguren. Tvärtom plockade debattörer på vänsterkanten upp ordet men ändrade slagriktningen, som om det vore den naturligaste saken i världen att kalla andra för parasiter bara för att den moderata motståndaren hade den dåliga smaken att göra det.

Två exempel:

(1) Ung Vänster uppmanar på Facebook sina följare att svara på frågan vem den verkliga parasiten är. I tråden som följer på inlägget kan man både läsa att ”Moderater är RIKTIGA parasiter!!!” och ta del av ett förslag på ”lagar mot lögner i politiken”. I ett uppföljande inlägg i Aftonbladet (2019-09-19) skriver Ung Vänsters ordförande Henrik Malmrot: ”För mig är det tydligt vem som är den riktiga parasiten.”

(1) Skärmdump från Ung Vänsters Facebook-sida 2019-09-19

(2) På Twitter, dagen efter parasit-gate, frågar sig Sven-Eric Liedman om Axén verkligen utför ett nödvändigt arbete. Den vänsterprofilerade idéhistorikern undrar därför om det inte i själva verket är Axén som är parasiten i sammanhanget. En kommentator i tråden tar resonemanget ett steg längre och konstaterar att den moderata politikern är ett ”samhälleligt liggsår”.

(2) Skärmdump från Sven-Eric Liedmans Twitterprofil

En parasit är enligt Svensk Ordbok en ”organism som lever i eller på en annan organism och får sin föda från den”, det vill säga ett snyltdjur. I sin metaforiska, vidgade betydelse är parasiten en ”person (eller grupp) som tillgodo­gör sig frukten av an­dras arbete och själv inte ut­rättar ngt nyttigt”. Om man överför ytterligare egenskaper som brukar förknippas med den så kallade källdomänen (organismparasiten) till måldomänen (människoparasiten), så kan man kanske tillägga att parasiten är onödig. Den fyller ingen annan funktion än att snylta på värddjuret. Snyltdjuret gör man sig av med, om möjligt.

I det ljuset kan man undra varför politiker och akademiker adopterar ett nedsättande och förråande ordbruk från den politiska motståndaren. Det kan framstå som extra gåtfullt om man betänker att de debatterande samhällsskikten på senare år har blivit ytterst känsliga för ordval, särskilt när det handlar om identiteter som kön, sexualitet och etnicitet. Man kunde annars tänka sig en diskussion av Axéns uttalande som startar i tankefiguren som avslöjas av hans ordval: en politisk språkkritik.

Men icke så, och förklaringen finns i parasitens språkbrukshistoria till vänster. Parasit och parasitär har länge varit gångbara benämningar på politiska fiender och förgripliga beteenden i kommunistisk och socialistisk retorik: imperialisterna, utsugarna, de härskande klasserna et cetera. De som till skillnad från de arbetande klasserna inte gör något vettigt och produktivt är parasiter. Parasiter är och har varit vanliga också i extremhögerns retorik. För de tyska nationalsocialisterna var judarna parasiter som skulle utrotas för att säkra den ariska folkhygienen (se Andreas Musolffs studie från 2013 här).

Jag roade mig med att söka i The Manifesto Projects korpus med partiprogram från länder i hela världen (en guldgruva!), och fick 41 träffar på söksträngen parasit med alla möjliga för- och efterleder. Förutom ett fåtal belägg som handlar om organismparasiter finns en lång rad träffar på människoparasiter och (oftare) handlingar som är parasitära. Här är några exempel:

Mit diesem parasitären Denken (‘med detta parasitära tänkande’) muss endlich Schluss sein; es verstößt gegen das Prinzip der Nachhaltgkeit. (Socialistiska arbetarpartiet, Luxemburg, 2009)

Quand ses serviteurs sont traités comme des parasites encombrants (‘som besvärliga parasiter’)? (La France Insoumise, 2017)

als we woeker, parasitair gedrag en speculatie structureel onderuit halen (‘om vi strukturellt slår ner på ocker, parasitärt beteende och spekulation’) dan kunnen we de overheidsschuld automatisch tot duurzame proporties herleiden. (Belgiska arbetarpartiet, 2014)

I det franska exemplet används ordet kritiskt, men i de övriga två beläggen sägs tänkande (i det tyskspråkiga exemplet) resp. beteende (i det flamländska exemplet) vara något parasitärt. Ordbruket är affirmativt. Går vi till svenska partiprogram (sökbara i Korp hos Språkbanken) så finner vi tre belägg. Ett mycket tidigt (1911) från dåvarande Folkpartiet, närmast kuriöst, och två av senare datum, båda hos Vänsterpartiet Kommunisterna. I det senare, från 1988, sägs att ”[e]konomin blir alltmer parasitär”. Det tidigare belägget härstammar från 1967 års partiprogram – 1967 var för övrigt året då man bytte namn från Sveriges kommunistiska parti, SKP, till VPK –  och är värt att citera i sin helhet:

Imperialismen har påtvingat de fattiga folken det dubbla förtrycket av inhemska parasiter och utländskt kapital.

Och vidare?

I sin första längre teoretiska skrift, Das Konzept Stadtguerilla från 1971, citerar Rote Armee Fraktion en italiensk vänstergrupp som förklarar det kapitalistiska samhällets kris med ”Parasitismus und Vergeudung” (‘parasitism och slöseri’) (se s. 31 i Rote Armee Fraktion: Texte und Materialien zur Geschichte der RAF, 1997).

Sedan gör sig förstås också Dan Berglunds gamla kampsångsklassiker ”Mina herrar” påmind (jag skrålade själv med i de här raderna som radikal tonåring):

Mina herrar som räknar profiter
Parasiter som styr detta land
Ni ska få sopa i våra fabriker
Ert förbannade rövarband

(Här kan det noteras lite vid sidan av att Dan Berglund, som var ansluten till KPML(r) och fungerade som partiets hovsångare, sedermera tog starkt avstånd från kommunismen.)

Går man slutligen så långt tillbaka som till Lenin, förebild för många sentida revolutionärer, finner man mer utvecklade resonemang om att härskarna i det gamla privilegiesamhället var parasitära. Han skrev om detta i utläggningar av imperialismen. Sheila Fitzpatrick sammanfattar det sovjetkommunistiska parasitbruket i en studie från 2006 av anti-parasitär lagstiftning i Ryssland i tidskriften Cahiers du monde russe: ”By the time of the Second World War, therefore, parazit was well established in colloquial as well as literary Soviet Russian, usually (in its literary form) referring to the parasitism of the old privileged classes.” (s. 24)

När Sven-Eric Liedman, Ung Vänster och andra fortsätter tala om människor som parasiter är det alltså 1900-talets totalitära socialism som genljuder. Parasit eller revolutionär! Fiende eller vän! Kommunismen må ha dödförklarats som ideologi och gjort bankrutt som samhällsordning, men ännu tre decennier efter Berlinmurens fall är det dess polariserande svartvita människosyn och samhällsbild som äskar förtroende när den radikala vänsterns företrädare målar sina fiendebilder.

Publicerat i Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized | Lämna en kommentar

De (väldigt) olika humanisterna – en typologi

Under tre och ett halvt års tid verkade jag i den humanistiska tankesmedjan Humtank. Det var en enormt lärorik tid, emellanåt frustrerande men på det hela taget mycket god.

Jag lärde mig under de här åren att humaniora är en ganska meningslös innehållsdeklaration för en lång rad mycket disparata traditioner och ämnen. Det hindrar förstås inte att termer som humaniora och humanistisk äger en historisk, administrativ och möjligen strategisk/retorisk relevans.

Lite i linje med det lärde jag mig också att det finns många olika sorters humanister. Jag tänkte sammanfatta några av dem i det här inlägget.

Det rör sig givetvis inte om avgränsbara identiteter som står i 1:1-förhållande till enskilda individer. Det är snarare särdrag och tendenser som samvarierar med varandra och finns mer eller mindre skarpt utmejslade hos olika personer. 


Humaniorahumanisten uppfattar humaniora som det viktigaste föremålet för humanistisk forskning. Självreferentialiteten är i det närmaste obegränsad. Pågår det en debatt om humaniora så skyndar humaniorahumanisten dit med historiska perspektiv och fagert tal om humanioras stolta arv. Det han säger kan mycket väl vara klokt och välgrundat, alltid elegant uttryckt, men det ger ofta intryck av att man sitter instängd i en ekokammare. Humaniorahumanisten är eller ser sig som humanioras bästa vän och försvarare. Han har sin mediala kusin i litteraturkritikern som ivrigt debatterar sådant som ”litteraturkritikens kris” på DN:s kultursidor. Ibland sammanfaller de i en och samma person.

Aktivisthumanisten ser humaniora som redskap för social förändring och frigörelse. Det cismanliga bildningskomplexet måste dekoloniseras till förmån för intersektionella och (norm-, vithets- eller kapitalism-)kritiska perspektiv (hen har också en benägenhet att konstruera begrepp med hjälp av inbakade parenteser och okonventionella Skriv_Sätt). Nykoloniala och nyliberala ordningar och diskurser uppfattas som särskilt problematiska. Stark affinitet till genusvetenskap, global studies och humanekologi. Aktivisthumanisten drar gärna nytta av riktade medel i centrala satsningar på genus- och rasismforskning och engageras som expert på jämställdhetsintegrering och i Pridefestivaler, men ser sig ändå alltid som en andrafierad underdog utan trygga rum.

Bildningshumanisten (alt. monografihumanisten eller ädelhumanisten) ratar i allt väsentligt forsknings- och utbildningspolitikens framhävande av nytta, relevans, anställningsbarhet, bibliometri och impact. Hon ser istället bildning (i någon eller några av ordets många betydelser) som svaret på frågan om humanioras vadan och varthän. Bildningshumanisten fångar upp och kanaliserar ressentiment från humanioras kärntrupper och levererar vältaliga försvar för humanioras och bildningens värden, gärna på Under Strecket i SvD eller i monografier på ärans och hjältarnas språk. Humaniora behöver ingen hjälp utifrån och får, Gud förbjude, aldrig agera stödhjul åt andra utbildningsområden, det är lika orimligt som att Socialdemokraterna skulle backa upp en Alliansregering. Humanistisk bildning ska härutöver inympas i själlösa ingenjörer, läkarstudenter och ekonomer. Därför är bildningshumanisten också en sorts ”humanities first!”-humanist. Han är nära släkt med humaniorahumanisten.

Optimisthumanisten (alt. samhällshumanisten) tror att det går eller kan gå allt bättre för humaniora. Det har aldrig satsats så mycket på forskning som idag! Det gäller för humaniora att artikulera och framför allt demonstrera sin givna plats och relevans. Optimisthumanisten blickar inte bakåt och tjatar inte om ”kriser”, istället ser hon möjligheter för humaniora att ta sig an samtidens och framtidens samhälleliga utmaningar, gärna i termer av ”andra gradens specialisering” och ”integrativa humaniora” (se Ekström/Sörlin 2012, Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle). Nyckelord: antropocen, environmental humanities, medicinisk humaniora, migration, kulturförståelse.

Långtfrånverkligheten-humanisten vill humanioras bästa men ser troll överallt. Humaniora är stadd i förfall, peer review är dåligt, politiseringen har gått så långt att ingen längre får läsa Platon etc. Långtfrånverkligheten-humanisten arbetar inte sällan som kultur- eller ledarskribent. Han har ofta något slags humanistisk utbildningsbakgrund, men det är inte säkert att han har egen erfarenhet av att verka som lärare och forskare. Om han någonsin gjort något av följande så var det i alla händelser längesen han ställde samman en litteraturlista, planerade en grundkurs eller skickade en vetenskaplig artikel till granskning. Han befinner sig på tryggt avstånd från det humanistiska golvet men vet på något mirakulöst sätt ändå alltid hur det förhåller sig på detta golv (det finns alltid anonyma mejlskribenter som bidrar med empiri). Han upprätthåller det omfattande humanioradebattkomplexet.

Omedvetenhetshumanisten verkar blott och bart i sitt ämne och ser sig i ringa eller ingen utsträckning som humanist. Han är humanist men är omedveten om det, eller bryr sig inte. Han har skrivit en avhandling baserad på några dokument från drätselkammaren i Helsingborg, där börjar och slutar intresset. Man får ha respekt för denna tappra arbetare i den humanvetenskapliga vingården, han stretar oförtrutet vidare och är likgiltig inför bildnings- och humaniorahumanistens stora ord.

Tidskriftshumanisten (alt. evidenshumanisten) bejakar allt det som bildningshumanisten motsätter sig. Peer review är bra! Specialiserade (engelskspråkiga) tidskrifter ger impact och garanterar kvalitet. Konkurrens, mätning och transparens garanterar att humaniora utvecklas till ett vetenskapsområde på ögonhöjd med andra. Humaniora ska inte stänga in sig i bildningsdiskussioner och begränsa sin internationella räckvidd i svenskspråkiga monografier. Humaniora levererar evidens och kollegialt styre är inte alltid att föredra.

Språkhumanisten är någon som ”brinner för språk” och tycker att annan humaniora är fullkomligt anglifierad, alltför svenskspråkig eller bådadera, och hon försitter ingen chans att påtala detta. Hennes bakgrund är ofta språklärarens och hon ägnar sig antingen åt något av de moderna språken eller latin/grekiska. Inte sällan har hennes forskning didaktisk inriktning och hon tycker genuint om att undervisa, till skillnad från många andra ovannämnda humanisttyper. Hon är i hög grad praxisorienterad och har för längesen tröttnat på humaniora- och bildningshumanisternas eviga ältande om Humboldt, Gadamer och Martha Nussbaum.

Publicerat i Bildning, Forskning | Lämna en kommentar

Vad betyder egentligen ”svensk”?

En debatt har blossat de senaste dagarna om sverigedemokraten Björn Söders uppfattning om vem som är svensk eller inte. Det har skrivits mycket om saken men jag vill göra några språkvetenskapliga – eller i alla fall språkliga – noteringar. Jag tycker att diskussionen är svårnavigerad eftersom det är inte alltid är möjligt att veta vad som egentligen menas när någon sägs vara ”svensk”. Ordet är polysemt. Det bär på en mängd olika betydelser. Man skulle säkert kunna ägna ordet en hel begreppshistorisk avhandling.

Debatten handlar alltså om följande uttalande av Björn Söder:

Skärmdump från Svt Nyheter (2018-06-16)

Björn Söder, i sin tur, säger sig ha skrivit sin kommentar som en kritik av något Annie Lööf sagt under veckans partiledardebatt. Han har fått mycket kritik för att uttrycka en exkluderande eller rentav rasistisk syn på vem som är svensk. Annie Lööf reagerade med att skriva på Twitter: ”Som medborgare i Sverige är man svensk, alldeles oavsett om man tillhör en av våra nationella minoriteter eller ej. Valet i höst är ett värderingsval. Det är på allvar. Det är på riktigt.”

Från min horisont som språkvetare uppfattar jag att debatten i grunden tycks handla om vad ”svensk” egentligen betyder. Det vill säga vilken extension eller vilket referensomfång som ordet har. I debatten som pågår krockar olika betydelser av ordet med varandra. Det verkar finnas åtminstone tre för den här diskussionen möjliga sätt att förstå ”svensk”:

  1. Svensk är man i en genetisk bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är härstamning från andra svenskar.
  2. Svensk är man i en kulturell bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är kulturell/social och innefattar värderingar och beteenden.
  3. Svensk är man som medborgare i staten Sverige. Grunden för tillhörigheten är medborgarskap, varken mer eller mindre.

Notera att detta är möjliga användningar av ordet. Alla är inte lika vanliga i alla sammanhang och heller inte kodifierade i ordböcker. Uppslagsordet ”svensk” betyder, enligt Svensk Ordbok (2009), ”som har att göra med Sverige” alt. ”(mans)person från Sverige)”. Det ger föga hjälp.

När Björn Söder i sitt inlägg skriver att judar och samer i Sverige inte är svenskar, kan han inte rimligen syfta på alternativ (3). Man plockar inga politiska poäng på att förneka människors faktiska medborgarskap. Han menar antingen (1) eller (2). Betydelse (1) är nog inte förenlig med SD:s partiprogram, det är däremot alternativ (2). Detta uppfattar jag vara uttryck för vad SD kallar ”öppen svenskhet”: alla kan ”bli” svenskar, det vill säga upptas i den svenska nationen, om de anpassar sig kulturellt. Men eftersom det lever många samer och judar i Sverige som säkert också med en ganska sträng tillämpning av kriteriet i (2) måste gälla för ”svenskar”, kanske Söder trots allt menar (1). Eller så menar han att den som tillhör en kultur eller ”nation”, den samiska till exempel, inte samtidigt kan ingå i en annan, exempelvis den svenska. Jag vet inte. För Annie Lööf, liksom för Centerpartiet i sitt svar till Björn Söder på Facebook, gäller enbart betydelse (3).

Det är uppenbart att Björn Söder och Annie Lööf talar förbi varandra. De har olika uppfattningar om vad ordet ”svensk” betyder, i alla fall när det används i politisk debatt.

Går det då inte att bilägga tvisten genom att de båda sätter sig ner som vuxna människor, spaltar upp sina respektive tolkningar av det polysema ordet ”svensk” och sedan går vidare?

Men det är ju inte detta saken handlar om. Nej, ordet ”svensk” fungerar här som ett politiskt slagord, som politiker och opinionsbildare vill fylla med just sin innebörd och göra till sitt. Striden om vad det ska betyda är en strid mellan världsbilder, där de olika hållningarna som knyts till ordet uttrycker och indikerar politiska ståndpunkter i frågor om nationalism, migration och integration. Den politolingvistiska facktermen för detta är ”semantisk kamp”, och mellan de möjliga betydelserna föreligger ”betydelsekonkurrens”. Språkvetaren Josef Klein har skrivit ett insiktsfullt kapitel om detta med titeln ”Kann man Begriffe besetzen?” i en bok från 1991.

Med de mycket olikartade innebörderna hos (1), (2) och (3) följer en lång rad värdeladdade (affektiva och persuasiva) betydelsekomponenter som vardera sidan tror förbättrar utsikterna att segra i striden om tolkningsföreträde. Kampen om ordets innebörd kan alltså inte reduceras till de deskriptiva betydelsekärnor som jag, mycket intuitivt, skissade här ovanför. Tvärtom, det är nog snarare de svallande känslorna kring ordet ”svensk” som spelar huvudrollen.

Nu tror jag ju inte att Björn Söder och Annie Lööf träter för att de är i första hand språkligt intresserade – det finns bättre exempel på politiska strider där själva orden hamnar i förgrunden. Men vad jag ville visa var att man kan få syn på ett och annat i den politiska debatten om man tar sig an de språkliga uttrycken. I idealfallet med lite större systematik än vad jag kunde åstadkomma här.

Sedan är det intressant i sig att ”svensk” kan användas som slagord. Jag kan inte säkert veta, men tror att det var omöjligt (eller svårt) för bara några år sedan. Jag minns fortfarande hur adjektivet ”osvensk” kunde beteckna något som var genuint positivt i en exotisk mening, till exempel ett rättframt beteende eller god och kryddstark mat. Möjligen handlar det om att ”svensk” har flyttat fram positionerna i det som språkvetare kallar ”benämningskonkurrens”. ”Svensk” har kommit att beteckna sådant som tidigare brukade benämnas med andra ord. Men det är ett kapitel för sig.

 

Publicerat i Politik, Språk, Språkvetenskap, Uncategorized | Lämna en kommentar

Stängt på grund av arbete

Eftersom en blogg inte uppdaterar sig för egen maskin ser jag mig nödsakad att göra det själv. Men dessvärre bara för att bekräfta den misstanke som säkert gjort sig påmind hos de (få) läsare som trots allt fortfarande tycks titta in här då och då: bloggen är tills vidare stängd på grund av arbete.

Om och i så fall när jag återupptar skrivandet här är ovisst. Tills vidare rekommenderar jag den antologi som blev frukten av projektet Språk för bildning, vilket jag ordade om i en rad inlägg förra året. Då och då syns jag också i ett helt annat sammanhang, nämligen hos tankesmedjan Humtank, där jag representerar Göteborgs universitet. Titta gärna in där, läs våra inlägg i aktuella humaniorafrågor och orientera er om vad vi tar oss för. Och för all del, ta gärna del av min lilla text om den tyske författaren Bernard Jaumanns senaste roman om Namibia, Der lange Schatten, på Dixikon.

Eller ännu hellre, läs en bok. Ring en vän. Bjud mamma eller pappa på äppelpaj. Odla din trädgård. Sponsra en späckhuggare.

Frid!

 

Publicerat i Meta | Lämna en kommentar

Münkler-Watch: om studenters anonymitet

När jag bodde i Berlin 2008 gjorde jag en längre intervju med statsvetarprofessorn Herfried Münkler vid Humboldtuniversitet för Axess Magasin. Jag kan inte förneka att jag var imponerad. Münkler har nämligen en enastående förmåga att dra upp de stora linjerna och känna igen mönstren i detaljerna. Mycket tydligt i en av hans mest kända och översatta böcker, Die neuen Kriege från 2002, där han visar hur vår tids typiska krigföring bryter med den så kallade westfaliska ordning enligt vilken krig utkämpas mellan reguljära statliga stridskrafter. Därtill är Münkler bländande vältalig.

Nu kan man följa hans framfart i föreläsningssalen på bloggen Münkler-Watch. Här granskas och kritiseras han – anonymt – föreläsning för föreläsning.

Närmare bestämt rör det sig om hans översiktskurs i ”Politische Theorie und Ideengeschichte” (Politisk teori och idéhistoria) och kritiken grundas på ett politiskt ställningstagande från vänster mot Münkler som exponent och talesman för en ”mittens extremism”. Med det, förklaras det på bloggen, avses en världsbild som återanvänder tankemönster från kalla krigets dagar: västvärlden står för det goda och det legitima, medan hot och problem kommer utifrån och radikal samhällskritik avfärdas som extremism.

Münkler sägs skämta om att litteraturlistan bara innehåller ”europeiska författare. [Konstpaus]. Inga afrikaner”, ironisera över genuskorrekta språkformer och uttrycka sig ”pietetslöst” om flyktingströmmarna över Medelhavet.

Sådant kan säkert diskuteras, i synnerhet som en typisk Vorlesung vid ett tyskt lärosäte är just en föreläsning och inget seminarium. Men det är svårt att se de anonyma bloggarnas tilltag ens som ett försök till dialog. De övervakar hans föreläsningar i skydd av sin anonymitet, antecknar, spelar in och publicerar. Punkt. Münkler har förklarat sig beredd att ställa upp på offentlig debatt men kritikerna har avböjt. De hävdar: Han är retoriskt överlägsen. Münkler själv säger till Tagesspiegel: ”Om de är övertygade om att ha de bästa argumenten finns det inget skäl att undvika en diskussion.”

Liknande aktioner – ibland med rent inkvisitoriska inslag – genomfördes av radikala västtyska studenter under 60- och 70-talen. Det skulle göras rent hus med reaktionära gamla professorer.

Så här dramatiskt går det sällan till på svenska högskolor och universitet. Likväl finns det betydande inslag av anonymitet. Jag tänker främst på de modeller för utvärdering av kurser som vid många lärosäten bygger på att studenterna kan framföra sina åsikter anonymt. Det har å ena sidan sin poäng: studenterna kan yttra sig fritt om läraren och kursen utan att behöva identifieras. Å andra sidan innebär det att man inte behöver ta ansvar för sina utsagor eller gå i dialog med den lärare vars kurs eller undervisning man har synpunkter på. Är det verkligen av godo? Vill vi inte bidra till ett demokratiskt, ansvarstagande sinnelag? Om vi menar allvar med att studenterna ska ta ansvar för sitt lärande och sin kritiska reflektion över detsamma, då borde vi nog sätta större värde på idén att alla, lärare likaväl som studenter, står för sina ställningstaganden – också om det kan upplevas som obekvämt. Det handlar ytterst om vilket slags seminarie- och samtalskultur vi vill odla i akademisk utbildning.

Publicerat i Tyskland, Utbildning | Lämna en kommentar

Uppdateringar från rutinens brant

Nu var det (alltför) längesen jag skrev här; mycket att göra, mycket som inte hinns med. I all korthet därför några uppdateringar om vad jag gjort och gör.

*

Efter vederbörlig granskning och omarbetning har jag fått en studie om RAF och språkkritik publicerad i den språkvetenskapliga tidskriften tekst i dyskurs/Text und Diskurs (nr. 7, 2014) som finns att läsa här. Artikeln är placerad i ett temanummer om kollektiv minneskultur och språk. Jag skriver om hur den offentliga bearbetningen av RAF-traumat tar sig uttryck i språkkritik, vilket jag berörde som hastigast i en bloggpost för ett år sedan.

*

Nyligen utsågs jag till representant i tankesmedjan Humtank för Humanistiska fakulteten i Göteborg. Jag är mycket glad och tacksam för förtroendet och nu ser jag fram emot att ta mig an uppgiften att lyfta fram humanioras relevans.

*

16 april håller jag ett föredrag på Retorikcentrum vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet: ”Terrorism och retorik: exemplet Röda armé-fraktionen”. Alla intresserade är hjärtligt välkomna kl. 18.15 i Lilla hörsalen på Humanisten. Läs mer här.

*

Det var la änna allt.

Publicerat i Forskning, RAF, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Språk, diskriminering och slutna tankesystem

Jag kan inte låta bli att undra hur språkvetarna Lann Hornscheidt och Mats Landqvist skulle analysera den debatt som blossat upp om Charlie Hebdos satirteckningar efter massakern i Paris. De har nämligen skrivit den första boken om språk och diskriminering på svenska och den kretsar mycket kring debatter om rasism i offentligheten. Jag recenserade den i senaste numret av tidskriften Respons (2014/6) – min text kommer kunna läsas här när den blir fritt tillgänglig 2015-06-18, innan dess gör man bäst i att skynda till närmaste Pressbyrå och inhandla numret, som bjuder på mycket bra läsning.

Jag kan ju inte veta säkert, men jag misstänker att Hornscheidt och Landqvist skulle se det som uttryck för strukturell rasism riktad mot en marginaliserad, underprivilegierad grupp av människor när Charlie gör narr av islam och islamism. Boken Språk och diskriminering (Studentlitteratur, 2014) utgår nämligen från ett intersektionellt, normkritiskt perspektiv och analyserar diskriminerande språk i ljuset av förtryckande strukturer. En kränkning exempelvis är inte diskriminerande om den inte reproducerar ”strukturell diskriminering” (s. 76). Diskriminering är per definition strukturellt betingad och är, heter det, en ”naturaliserad del” av ”samhällets sociala och kulturella tradition och arv” (s. 60).

Men vad är egentligen en ”struktur”? Hur fungerar den, vem bär upp den, hur ser spänningsförhållandet ut mellan individ och struktur? Hur kan man argumentera för att det alls finns något sådant som förtryckande strukturer?

Allt detta förblir mycket oklart. Vilket är ett väldigt problem, eftersom Språk och diskriminering är tänkt att tjäna som akademisk lärobok. Trots bokens många kvaliteter blir det hela än mer prekärt med tanke på att framställningen bygger på ett anti-essentialistiskt credo. Identitetskategorier (ras, kön, etnisk tillhörighet etc) skall ifrågasättas som konstruktioner. Men förekomsten av en allomfattande strukturell diskriminering sätts aldrig under debatt. Strukturerna bara finns där. Snart sagt varje analytisk tillämpning som finns i boken mynnar ut i slutsatsen att Sverige genomsyras av rasistiska, sexistiska etc strukturer. Till sist liknar det ett ideologiskt mantra, ett axiom som aldrig behöver bevisas. Jag avslutar min recension så här:

[F]rågan infinner sig om det alls går att vara politisk och vetenskaplig på samma gång. Mitt och många andras svar är ja. Men då får man som forskare lägga sig vinn om att undvika ideologisk ensidighet, ogrundade generaliseringar och cirkulära resonemang. Man måste hantera empirin varsamt och öppna dörren för tolkningar och resultat som motsäger den egna världsbilden. Sådana förtjänster är en bristvara i ”Språk och diskriminering”.

Av en händelse läste jag boken parallellt med Dan Josefssons fenomenala reportage Mannen som slutade ljuga (2013), om Sture Bergwall och terapin på Säter (bra recension av boken här). Josefsson gläntar på dörren till ett hermetiskt slutet tankesystem, där varje utsaga tolkades efter stränga mallar. Oavsett vad som sades eller skedde fann terapeuterna evidens för teorin att Bergwall var en seriemördare som förträngt minnena av sina gärningar. Josefsson visar hur förödande konsekvenserna blev. Detsamma kan givetvis inte sägas om Språk och diskriminering och jag menar inte att resonemangen i boken ens kommer i närheten av rättsskandalen i fallet Thomas Quick. Likafullt demonstrerar boken ofrivilligt hur ett slutet tankesystem kan se ut: teorin om den strukturella diskrimineringens närmast universella förklaringsvärde som ett tankesystem – eller en tankestil (Denkstil), som vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck skulle ha sagt – där allt tolkas enligt ett mycket strängt ideologiskt program och där man inte tycker sig behöva argumentera för de mest basala antaganden.

Publicerat i Forskning, Recension, Språk, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Mer om RAF och den svenska vänstern

Tyska terrorister, igen: jag kan inte låta bli. Nyligen kunde man läsa i Aftonbladet om RAF. Carsten Palmaer har bevistat Deutsches Historisches Museum i Berlin och utställningen ”RAF – Terroristische Gewalt”. Det är om jag förstår saken rätt i grunden samma utställning som jag besökte för snart ett år sen i Stuttgart och skrev om här, ”RAF – Terror im Südwesten”.

Det är lite svårt att förstå vad Palmaer vill säga med sin text, annat än att RAF:s terroristiska våld – en rubrik han finner onyanserad – visserligen var fel, men att man minsann inte får glömma bort polisbrutaliteten. Han skriver också:

När den västtyska statsapparaten slog tillbaka med full kraft protesterade den tyska vänstern och kunde stämplas som en grupp terroristsympatisörer. Människor som upprördes över en rättsstat på fallrepet avskedades från sina arbeten och dömdes till fängelse. Vilket med vettlös logik ledde till att några av dem faktiskt blev terrorister.

Ett vettigt resonemang, kan tyckas – det är givet att terroriststämplingen av vänstermänniskor var olycklig och solklart att västtyska staten både före och efter RAF:s grundande gjorde sig skyldig till övergrepp. I mina ögon är det ändå naivt. Snarare låg det nog i RAF:s strategi att med bomber och gevär provocera fram statligt övervåld, få staten och polisen att visa sitt rätta fascistiska ansikte – för att vinna ytterligare stöd och få riktigheten i den egna ideologin bekräftad.

Som ju gick ut på att den västtyska staten var en till demokrati nödtorftigt maskerad fascistisk apparat.

Jag ser Carsten Palmaers resonemang som symptomatiskt för en vänster som inte vill eller kan vidkännas det verkliga problemet med RAF. De ville väl men hamnade fel, och staten brutaliserades på kuppen, sägs det. Som om det var något som hände av bara farten. Historiska omständigheter och biografiska faktorer spelade givetvis en roll, ja, men vad var RAF:s syfte? Deras ideologi och handlande måste förstås i ett sammanhang av revolutionär marxism-leninism som en våldsideologi. Syftet var att slå sönder staten. Att tvinga den att komma ut som fascistisk var ett viktigt steg på vägen dit. Den som vill förstå RAF måste alltså vara beredd att idka ideologikritik snarare än att sjunga svanesånger över att en i grunden vällovlig världsförbättrariver slog slint. Delar av svensk vänster verkar fortfarande inte vara förmögen till det.

Publicerat i Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar