Stängt på grund av arbete

Eftersom en blogg inte uppdaterar sig för egen maskin ser jag mig nödsakad att göra det själv. Men dessvärre bara för att bekräfta den misstanke som säkert gjort sig påmind hos de (få) läsare som trots allt fortfarande tycks titta in här då och då: bloggen är tills vidare stängd på grund av arbete.

Om och i så fall när jag återupptar skrivandet här är ovisst. Tills vidare rekommenderar jag den antologi som blev frukten av projektet Språk för bildning, vilket jag ordade om i en rad inlägg förra året. Då och då syns jag också i ett helt annat sammanhang, nämligen hos tankesmedjan Humtank, där jag representerar Göteborgs universitet. Titta gärna in där, läs våra inlägg i aktuella humaniorafrågor och orientera er om vad vi tar oss för. Och för all del, ta gärna del av min lilla text om den tyske författaren Bernard Jaumanns senaste roman om Namibia, Der lange Schatten, på Dixikon.

Eller ännu hellre, läs en bok. Ring en vän. Bjud mamma eller pappa på äppelpaj. Odla din trädgård. Sponsra en späckhuggare.

Frid!

 

Publicerat i Meta | Lämna en kommentar

Münkler-Watch: om studenters anonymitet

När jag bodde i Berlin 2008 gjorde jag en längre intervju med statsvetarprofessorn Herfried Münkler vid Humboldtuniversitet för Axess Magasin. Jag kan inte förneka att jag var imponerad. Münkler har nämligen en enastående förmåga att dra upp de stora linjerna och känna igen mönstren i detaljerna. Mycket tydligt i en av hans mest kända och översatta böcker, Die neuen Kriege från 2002, där han visar hur vår tids typiska krigföring bryter med den så kallade westfaliska ordning enligt vilken krig utkämpas mellan reguljära statliga stridskrafter. Därtill är Münkler bländande vältalig.

Nu kan man följa hans framfart i föreläsningssalen på bloggen Münkler-Watch. Här granskas och kritiseras han – anonymt – föreläsning för föreläsning.

Närmare bestämt rör det sig om hans översiktskurs i ”Politische Theorie und Ideengeschichte” (Politisk teori och idéhistoria) och kritiken grundas på ett politiskt ställningstagande från vänster mot Münkler som exponent och talesman för en ”mittens extremism”. Med det, förklaras det på bloggen, avses en världsbild som återanvänder tankemönster från kalla krigets dagar: västvärlden står för det goda och det legitima, medan hot och problem kommer utifrån och radikal samhällskritik avfärdas som extremism.

Münkler sägs skämta om att litteraturlistan bara innehåller ”europeiska författare. [Konstpaus]. Inga afrikaner”, ironisera över genuskorrekta språkformer och uttrycka sig ”pietetslöst” om flyktingströmmarna över Medelhavet.

Sådant kan säkert diskuteras, i synnerhet som en typisk Vorlesung vid ett tyskt lärosäte är just en föreläsning och inget seminarium. Men det är svårt att se de anonyma bloggarnas tilltag ens som ett försök till dialog. De övervakar hans föreläsningar i skydd av sin anonymitet, antecknar, spelar in och publicerar. Punkt. Münkler har förklarat sig beredd att ställa upp på offentlig debatt men kritikerna har avböjt. De hävdar: Han är retoriskt överlägsen. Münkler själv säger till Tagesspiegel: ”Om de är övertygade om att ha de bästa argumenten finns det inget skäl att undvika en diskussion.”

Liknande aktioner – ibland med rent inkvisitoriska inslag – genomfördes av radikala västtyska studenter under 60- och 70-talen. Det skulle göras rent hus med reaktionära gamla professorer.

Så här dramatiskt går det sällan till på svenska högskolor och universitet. Likväl finns det betydande inslag av anonymitet. Jag tänker främst på de modeller för utvärdering av kurser som vid många lärosäten bygger på att studenterna kan framföra sina åsikter anonymt. Det har å ena sidan sin poäng: studenterna kan yttra sig fritt om läraren och kursen utan att behöva identifieras. Å andra sidan innebär det att man inte behöver ta ansvar för sina utsagor eller gå i dialog med den lärare vars kurs eller undervisning man har synpunkter på. Är det verkligen av godo? Vill vi inte bidra till ett demokratiskt, ansvarstagande sinnelag? Om vi menar allvar med att studenterna ska ta ansvar för sitt lärande och sin kritiska reflektion över detsamma, då borde vi nog sätta större värde på idén att alla, lärare likaväl som studenter, står för sina ställningstaganden – också om det kan upplevas som obekvämt. Det handlar ytterst om vilket slags seminarie- och samtalskultur vi vill odla i akademisk utbildning.

Publicerat i Tyskland, Utbildning | Lämna en kommentar

Uppdateringar från rutinens brant

Nu var det (alltför) längesen jag skrev här; mycket att göra, mycket som inte hinns med. I all korthet därför några uppdateringar om vad jag gjort och gör.

*

Efter vederbörlig granskning och omarbetning har jag fått en studie om RAF och språkkritik publicerad i den språkvetenskapliga tidskriften tekst i dyskurs/Text und Diskurs (nr. 7, 2014) som finns att läsa här. Artikeln är placerad i ett temanummer om kollektiv minneskultur och språk. Jag skriver om hur den offentliga bearbetningen av RAF-traumat tar sig uttryck i språkkritik, vilket jag berörde som hastigast i en bloggpost för ett år sedan.

*

Nyligen utsågs jag till representant i tankesmedjan Humtank för Humanistiska fakulteten i Göteborg. Jag är mycket glad och tacksam för förtroendet och nu ser jag fram emot att ta mig an uppgiften att lyfta fram humanioras relevans.

*

16 april håller jag ett föredrag på Retorikcentrum vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet: ”Terrorism och retorik: exemplet Röda armé-fraktionen”. Alla intresserade är hjärtligt välkomna kl. 18.15 i Lilla hörsalen på Humanisten. Läs mer här.

*

Det var la änna allt.

Publicerat i Forskning, RAF, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Språk, diskriminering och slutna tankesystem

Jag kan inte låta bli att undra hur språkvetarna Lann Hornscheidt och Mats Landqvist skulle analysera den debatt som blossat upp om Charlie Hebdos satirteckningar efter massakern i Paris. De har nämligen skrivit den första boken om språk och diskriminering på svenska och den kretsar mycket kring debatter om rasism i offentligheten. Jag recenserade den i senaste numret av tidskriften Respons (2014/6) – min text kommer kunna läsas här när den blir fritt tillgänglig 2015-06-18, innan dess gör man bäst i att skynda till närmaste Pressbyrå och inhandla numret, som bjuder på mycket bra läsning.

Jag kan ju inte veta säkert, men jag misstänker att Hornscheidt och Landqvist skulle se det som uttryck för strukturell rasism riktad mot en marginaliserad, underprivilegierad grupp av människor när Charlie gör narr av islam och islamism. Boken Språk och diskriminering (Studentlitteratur, 2014) utgår nämligen från ett intersektionellt, normkritiskt perspektiv och analyserar diskriminerande språk i ljuset av förtryckande strukturer. En kränkning exempelvis är inte diskriminerande om den inte reproducerar ”strukturell diskriminering” (s. 76). Diskriminering är per definition strukturellt betingad och är, heter det, en ”naturaliserad del” av ”samhällets sociala och kulturella tradition och arv” (s. 60).

Men vad är egentligen en ”struktur”? Hur fungerar den, vem bär upp den, hur ser spänningsförhållandet ut mellan individ och struktur? Hur kan man argumentera för att det alls finns något sådant som förtryckande strukturer?

Allt detta förblir mycket oklart. Vilket är ett väldigt problem, eftersom Språk och diskriminering är tänkt att tjäna som akademisk lärobok. Trots bokens många kvaliteter blir det hela än mer prekärt med tanke på att framställningen bygger på ett anti-essentialistiskt credo. Identitetskategorier (ras, kön, etnisk tillhörighet etc) skall ifrågasättas som konstruktioner. Men förekomsten av en allomfattande strukturell diskriminering sätts aldrig under debatt. Strukturerna bara finns där. Snart sagt varje analytisk tillämpning som finns i boken mynnar ut i slutsatsen att Sverige genomsyras av rasistiska, sexistiska etc strukturer. Till sist liknar det ett ideologiskt mantra, ett axiom som aldrig behöver bevisas. Jag avslutar min recension så här:

[F]rågan infinner sig om det alls går att vara politisk och vetenskaplig på samma gång. Mitt och många andras svar är ja. Men då får man som forskare lägga sig vinn om att undvika ideologisk ensidighet, ogrundade generaliseringar och cirkulära resonemang. Man måste hantera empirin varsamt och öppna dörren för tolkningar och resultat som motsäger den egna världsbilden. Sådana förtjänster är en bristvara i ”Språk och diskriminering”.

Av en händelse läste jag boken parallellt med Dan Josefssons fenomenala reportage Mannen som slutade ljuga (2013), om Sture Bergwall och terapin på Säter (bra recension av boken här). Josefsson gläntar på dörren till ett hermetiskt slutet tankesystem, där varje utsaga tolkades efter stränga mallar. Oavsett vad som sades eller skedde fann terapeuterna evidens för teorin att Bergwall var en seriemördare som förträngt minnena av sina gärningar. Josefsson visar hur förödande konsekvenserna blev. Detsamma kan givetvis inte sägas om Språk och diskriminering och jag menar inte att resonemangen i boken ens kommer i närheten av rättsskandalen i fallet Thomas Quick. Likafullt demonstrerar boken ofrivilligt hur ett slutet tankesystem kan se ut: teorin om den strukturella diskrimineringens närmast universella förklaringsvärde som ett tankesystem – eller en tankestil (Denkstil), som vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck skulle ha sagt – där allt tolkas enligt ett mycket strängt ideologiskt program och där man inte tycker sig behöva argumentera för de mest basala antaganden.

Publicerat i Forskning, Recension, Språk, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Mer om RAF och den svenska vänstern

Tyska terrorister, igen: jag kan inte låta bli. Nyligen kunde man läsa i Aftonbladet om RAF. Carsten Palmaer har bevistat Deutsches Historisches Museum i Berlin och utställningen ”RAF – Terroristische Gewalt”. Det är om jag förstår saken rätt i grunden samma utställning som jag besökte för snart ett år sen i Stuttgart och skrev om här, ”RAF – Terror im Südwesten”.

Det är lite svårt att förstå vad Palmaer vill säga med sin text, annat än att RAF:s terroristiska våld – en rubrik han finner onyanserad – visserligen var fel, men att man minsann inte får glömma bort polisbrutaliteten. Han skriver också:

När den västtyska statsapparaten slog tillbaka med full kraft protesterade den tyska vänstern och kunde stämplas som en grupp terroristsympatisörer. Människor som upprördes över en rättsstat på fallrepet avskedades från sina arbeten och dömdes till fängelse. Vilket med vettlös logik ledde till att några av dem faktiskt blev terrorister.

Ett vettigt resonemang, kan tyckas – det är givet att terroriststämplingen av vänstermänniskor var olycklig och solklart att västtyska staten både före och efter RAF:s grundande gjorde sig skyldig till övergrepp. I mina ögon är det ändå naivt. Snarare låg det nog i RAF:s strategi att med bomber och gevär provocera fram statligt övervåld, få staten och polisen att visa sitt rätta fascistiska ansikte – för att vinna ytterligare stöd och få riktigheten i den egna ideologin bekräftad.

Som ju gick ut på att den västtyska staten var en till demokrati nödtorftigt maskerad fascistisk apparat.

Jag ser Carsten Palmaers resonemang som symptomatiskt för en vänster som inte vill eller kan vidkännas det verkliga problemet med RAF. De ville väl men hamnade fel, och staten brutaliserades på kuppen, sägs det. Som om det var något som hände av bara farten. Historiska omständigheter och biografiska faktorer spelade givetvis en roll, ja, men vad var RAF:s syfte? Deras ideologi och handlande måste förstås i ett sammanhang av revolutionär marxism-leninism som en våldsideologi. Syftet var att slå sönder staten. Att tvinga den att komma ut som fascistisk var ett viktigt steg på vägen dit. Den som vill förstå RAF måste alltså vara beredd att idka ideologikritik snarare än att sjunga svanesånger över att en i grunden vällovlig världsförbättrariver slog slint. Delar av svensk vänster verkar fortfarande inte vara förmögen till det.

Publicerat i Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar

Leif GW Persson och RAF

Jag är ingen kännare av kriminallitteratur men av det jag läst i svenskspråkig väg håller jag Leif GW Perssons trilogi om välfärdsstatens fall högst. Helt nyligen visade SVT Den fjärde mannen, en dramatisering byggd på trilogins andra bok, En annan tid, ett annat liv (2003). Den var synnerligen lyckad, till skillnad från föregångaren En pilgrims död (baserad på den första och den tredje boken i sviten, Mellan sommarens längtan och vinterns köld från 2002 och Faller fritt som i en dröm från 2007) som handlade om Palmemordet och gjorde ett ganska spretigt intryck.

De här romanerna är ett oavbrutet nöje att läsa tack vare GW:s sällsynta förmåga att väva samman polisiärt arbete med politiskt spel på högsta nivå. Lägg till det den oemotståndliga grovkornigheten i humor, dialog och personteckning samt några oförglömliga romanfigurer – jag tänker främst på Lars Martin Johansson och Evert Bäckström, men böckerna är närmast överrika på spetsiga sidofigurer. Samtliga tre böcker är tämligen renons på yttre dramatik och action. Faller fritt som i en dröm består i stort sett i att några poliser tar sig an Palmemordet på nytt och bedriver spaningsarbete. Ändå läser man som besatt.

För En annan tid, ett annat liv / Den fjärde mannen är startpunkten ett mord på en man som långt senare visar sig ha haft kopplingar till de RAF-terrorister som ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. De kallade sig Kommando Holger Meins, efter den RAF-medlem som svalt sig till döds i fängsligt förvar 1974. Syftet var att tvinga västtyska staten att släppa RAF:s hårda kärna (Baader med flera) fri. Det misslyckades, förstås.

Leif GW Persson vågar sig alltså på den kittlande tanken att ockupanterna fick hjälp av svenskar. Och den kvinna som mordmisstankarna slutligen pekar på – också hon med kopplingar till ambassadockupanterna – visar sig i romanens nutidsplan stå på tröskeln till försvarsministerposten i en svensk regering. På så vis blir hans berättelse också en betraktelse över den radikala vänstern, som blev mäktiga män och kvinnor i stat och näringsliv så snart det röda årtiondet var över. En helt central roll spelar också de så kallade Rosenholzakterna, ett arkiv med uppgifter om DDR:s utrikesspionage som på gåtfulla vägar hamnade hos CIA.

Var det så? Fick ockupanterna direkt svensk hjälp? Det vet vi inte. Men romanen är en fiktion och GW:s syfte verkar vara att gestalta möjliga sprickor i det svenska folkhemsbygget. I svitens första och sista del koncentrerar han sig på turerna kring Palmemordet – GW har väl aldrig trott att Christer Pettersson höll i vapnet – och det är inte många aktörer, fiktiva eller verkliga men maskerade som romanfigurer, som undkommer hans beska kritik. Böckerna är en i mina ögon ganska trovärdigt gestaltad plädering för polisspåret. I En annan tid, ett annat liv är det istället kopplingarna mellan RAF och svensk vänster, CIA, Berlinmurens fall och svensk inrikespolitik som skärskådas.

Få författare kan få en konspirationsteori att framstå som så rimlig som Leif GW Persson. Jag tror att det är en förklaring till hans storhet som kriminalförfattare.

Publicerat i Litteratur, Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar

Nyorden 2014

Se där, bara någon dag efter att jag skrivit om DN:s kommentarer till årets politiska ord meddelade Institutet för språk och folkminnen årets nyord. Det som faller i ögonen är hur många politiskt laddade ord som återfinns på listan, framför allt hemmahörande i identitetspolitiska tankeriktningar och projekt. Här finns alltså cisperson, genusbudgetering, icke-binär, rasifierad, tvåkönsnorm. Kanske kommer 2014 gå till historien som året då identitetspolitiken och normkritiken satte avtryck i språkbruket på allvar? I nyordslistan märks också spår av den allt mer intensiva debatten om rasism, blåbrun och kärrtorpa.

Intressant nog har DN samlat sig till en liten kommentar. I dagens tidning (2014-12-30) skriver Hanna Fahl på kultursidan apropå de politiska nyorden att ”[f]inns det inte ord så finns det inget att prata om, och det vi inte pratar om blir osynligt. Det är en sanning så självklar att den känns banal (…)”.

Vad menar hon egentligen? Om det skall tolkas som en utsaga om språket i allmänhet så går det att instämma: saknas ord (eller språk i vid bemärkelse) så kan vi inte gärna prata. Det är en självklar sanning. Men jag misstänker att Hanna Fahl egentligen vill säga något annat, något substantiellt om nyorden i stil med att det blir möjligt att tala om och föreställa sig vad en cisperson är först när vi har ordet cisperson.

Nej, det är inte en självklar sanning, kanske på DN:s kulturredaktion, men inte i språkvetenskaplig teori. Det är snarare en hemkokt variant av tesen om språklig relativism som inte är rimlig därför att den blandar samman ordform och begrepp. Ja, det kan vara lättare att få syn på fenomen och sakförhållanden om de motsvaras av en term. Begreppet knyts till termen på ett tydligt vis. Men nej, frånvaron av en lexikal form för en företeelse hindrar inte att vi kan tala om eller föreställa oss densamma. Begreppet måste inte förbli osynligt bara för att vi saknar en term, det är bara inte lexikaliserat. Vi kan alltid skriva om, parafrasera och definiera. Och framför allt, när vi tycker oss ha behov av att tala om något så hittar vi oftast ett ord för det.

Svenska Dagbladet publicerar fortfarande språkspalter skrivna av lingvister. Mycket hedervärt, jag läser dem ofta. De dagarna är längesen förbi på DN. Istället skickas en popkulturkrönikör ut att kommentera nyord. Det blir måhända mer underhållande så, mer klickbart, vad vet jag, men priset vi får betala är teoretiska dikeskörningar.

Publicerat i Politik, Språk, Språkkritik | 2 kommentarer