De (väldigt) olika humanisterna – en typologi

Under tre och ett halvt års tid verkade jag i den humanistiska tankesmedjan Humtank. Det var en enormt lärorik tid, emellanåt frustrerande men på det hela taget mycket god.

Jag lärde mig under de här åren att humaniora är en ganska meningslös innehållsdeklaration för en lång rad mycket disparata traditioner och ämnen. Det hindrar förstås inte att termer som humaniora och humanistisk äger en historisk, administrativ och möjligen strategisk/retorisk relevans.

Lite i linje med det lärde jag mig också att det finns många olika sorters humanister. Jag tänkte sammanfatta några av dem i det här inlägget.

Det rör sig givetvis inte om avgränsbara identiteter som står i 1:1-förhållande till enskilda individer. Det är snarare särdrag och tendenser som samvarierar med varandra och finns mer eller mindre skarpt utmejslade hos olika personer. 


Humaniorahumanisten uppfattar humaniora som det viktigaste föremålet för humanistisk forskning. Självreferentialiteten är i det närmaste obegränsad. Pågår det en debatt om humaniora så skyndar humaniorahumanisten dit med historiska perspektiv och fagert tal om humanioras stolta arv. Det han säger kan mycket väl vara klokt och välgrundat, alltid elegant uttryckt, men det ger ofta intryck av att man sitter instängd i en ekokammare. Humaniorahumanisten är eller ser sig som humanioras bästa vän och försvarare. Han har sin mediala kusin i litteraturkritikern som ivrigt debatterar sådant som ”litteraturkritikens kris” på DN:s kultursidor. Ibland sammanfaller de i en och samma person.

Aktivisthumanisten ser humaniora som redskap för social förändring och frigörelse. Det cismanliga bildningskomplexet måste dekoloniseras till förmån för intersektionella och (norm-, vithets- eller kapitalism-)kritiska perspektiv (hen har också en benägenhet att konstruera begrepp med hjälp av inbakade parenteser och okonventionella Skriv_Sätt). Nykoloniala och nyliberala ordningar och diskurser uppfattas som särskilt problematiska. Stark affinitet till genusvetenskap, global studies och humanekologi. Aktivisthumanisten drar gärna nytta av riktade medel i centrala satsningar på genus- och rasismforskning och engageras som expert på jämställdhetsintegrering och i Pridefestivaler, men ser sig ändå alltid som en andrafierad underdog utan trygga rum.

Bildningshumanisten (alt. monografihumanisten eller ädelhumanisten) ratar i allt väsentligt forsknings- och utbildningspolitikens framhävande av nytta, relevans, anställningsbarhet, bibliometri och impact. Hon ser istället bildning (i någon eller några av ordets många betydelser) som svaret på frågan om humanioras vadan och varthän. Bildningshumanisten fångar upp och kanaliserar ressentiment från humanioras kärntrupper och levererar vältaliga försvar för humanioras och bildningens värden, gärna på Under Strecket i SvD eller i monografier på ärans och hjältarnas språk. Humaniora behöver ingen hjälp utifrån och får, Gud förbjude, aldrig agera stödhjul åt andra utbildningsområden, det är lika orimligt som att Socialdemokraterna skulle backa upp en Alliansregering. Humanistisk bildning ska härutöver inympas i själlösa ingenjörer, läkarstudenter och ekonomer. Därför är bildningshumanisten också en sorts ”humanities first!”-humanist. Han är nära släkt med humaniorahumanisten.

Optimisthumanisten (alt. samhällshumanisten) tror att det går eller kan gå allt bättre för humaniora. Det har aldrig satsats så mycket på forskning som idag! Det gäller för humaniora att artikulera och framför allt demonstrera sin givna plats och relevans. Optimisthumanisten blickar inte bakåt och tjatar inte om ”kriser”, istället ser hon möjligheter för humaniora att ta sig an samtidens och framtidens samhälleliga utmaningar, gärna i termer av ”andra gradens specialisering” och ”integrativa humaniora” (se Ekström/Sörlin 2012, Alltings mått. Humanistisk kunskap i framtidens samhälle). Nyckelord: antropocen, environmental humanities, medicinisk humaniora, migration, kulturförståelse.

Långtfrånverkligheten-humanisten vill humanioras bästa men ser troll överallt. Humaniora är stadd i förfall, peer review är dåligt, politiseringen har gått så långt att ingen längre får läsa Platon etc. Långtfrånverkligheten-humanisten arbetar inte sällan som kultur- eller ledarskribent. Han har ofta något slags humanistisk utbildningsbakgrund, men det är inte säkert att han har egen erfarenhet av att verka som lärare och forskare. Om han någonsin gjort något av följande så var det i alla händelser längesen han ställde samman en litteraturlista, planerade en grundkurs eller skickade en vetenskaplig artikel till granskning. Han befinner sig på tryggt avstånd från det humanistiska golvet men vet på något mirakulöst sätt ändå alltid hur det förhåller sig på detta golv (det finns alltid anonyma mejlskribenter som bidrar med empiri). Han upprätthåller det omfattande humanioradebattkomplexet.

Omedvetenhetshumanisten verkar blott och bart i sitt ämne och ser sig i ringa eller ingen utsträckning som humanist. Han är humanist men är omedveten om det, eller bryr sig inte. Han har skrivit en avhandling baserad på några dokument från drätselkammaren i Helsingborg, där börjar och slutar intresset. Man får ha respekt för denna tappra arbetare i den humanvetenskapliga vingården, han stretar oförtrutet vidare och är likgiltig inför bildnings- och humaniorahumanistens stora ord.

Tidskriftshumanisten (alt. evidenshumanisten) bejakar allt det som bildningshumanisten motsätter sig. Peer review är bra! Specialiserade (engelskspråkiga) tidskrifter ger impact och garanterar kvalitet. Konkurrens, mätning och transparens garanterar att humaniora utvecklas till ett vetenskapsområde på ögonhöjd med andra. Humaniora ska inte stänga in sig i bildningsdiskussioner och begränsa sin internationella räckvidd i svenskspråkiga monografier. Humaniora levererar evidens och kollegialt styre är inte alltid att föredra.

Språkhumanisten är någon som ”brinner för språk” och tycker att annan humaniora är fullkomligt anglifierad, alltför svenskspråkig eller bådadera, och hon försitter ingen chans att påtala detta. Hennes bakgrund är ofta språklärarens och hon ägnar sig antingen åt något av de moderna språken eller latin/grekiska. Inte sällan har hennes forskning didaktisk inriktning och hon tycker genuint om att undervisa, till skillnad från många andra ovannämnda humanisttyper. Hon är i hög grad praxisorienterad och har för längesen tröttnat på humaniora- och bildningshumanisternas eviga ältande om Humboldt, Gadamer och Martha Nussbaum.

Annonser
Publicerat i Bildning, Forskning | Lämna en kommentar

Vad betyder egentligen ”svensk”?

En debatt har blossat de senaste dagarna om sverigedemokraten Björn Söders uppfattning om vem som är svensk eller inte. Det har skrivits mycket om saken men jag vill göra några språkvetenskapliga – eller i alla fall språkliga – noteringar. Jag tycker att diskussionen är svårnavigerad eftersom det är inte alltid är möjligt att veta vad som egentligen menas när någon sägs vara ”svensk”. Ordet är polysemt. Det bär på en mängd olika betydelser. Man skulle säkert kunna ägna ordet en hel begreppshistorisk avhandling.

Debatten handlar alltså om följande uttalande av Björn Söder:

Skärmdump från Svt Nyheter (2018-06-16)

Björn Söder, i sin tur, säger sig ha skrivit sin kommentar som en kritik av något Annie Lööf sagt under veckans partiledardebatt. Han har fått mycket kritik för att uttrycka en exkluderande eller rentav rasistisk syn på vem som är svensk. Annie Lööf reagerade med att skriva på Twitter: ”Som medborgare i Sverige är man svensk, alldeles oavsett om man tillhör en av våra nationella minoriteter eller ej. Valet i höst är ett värderingsval. Det är på allvar. Det är på riktigt.”

Från min horisont som språkvetare uppfattar jag att debatten i grunden tycks handla om vad ”svensk” egentligen betyder. Det vill säga vilken extension eller vilket referensomfång som ordet har. I debatten som pågår krockar olika betydelser av ordet med varandra. Det verkar finnas åtminstone tre för den här diskussionen möjliga sätt att förstå ”svensk”:

  1. Svensk är man i en genetisk bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är härstamning från andra svenskar.
  2. Svensk är man i en kulturell bemärkelse. Grunden för tillhörigheten är kulturell/social och innefattar värderingar och beteenden.
  3. Svensk är man som medborgare i staten Sverige. Grunden för tillhörigheten är medborgarskap, varken mer eller mindre.

Notera att detta är möjliga användningar av ordet. Alla är inte lika vanliga i alla sammanhang och heller inte kodifierade i ordböcker. Uppslagsordet ”svensk” betyder, enligt Svensk Ordbok (2009), ”som har att göra med Sverige” alt. ”(mans)person från Sverige)”. Det ger föga hjälp.

När Björn Söder i sitt inlägg skriver att judar och samer i Sverige inte är svenskar, kan han inte rimligen syfta på alternativ (3). Man plockar inga politiska poäng på att förneka människors faktiska medborgarskap. Han menar antingen (1) eller (2). Betydelse (1) är nog inte förenlig med SD:s partiprogram, det är däremot alternativ (2). Detta uppfattar jag vara uttryck för vad SD kallar ”öppen svenskhet”: alla kan ”bli” svenskar, det vill säga upptas i den svenska nationen, om de anpassar sig kulturellt. Men eftersom det lever många samer och judar i Sverige som säkert också med en ganska sträng tillämpning av kriteriet i (2) måste gälla för ”svenskar”, kanske Söder trots allt menar (1). Eller så menar han att den som tillhör en kultur eller ”nation”, den samiska till exempel, inte samtidigt kan ingå i en annan, exempelvis den svenska. Jag vet inte. För Annie Lööf, liksom för Centerpartiet i sitt svar till Björn Söder på Facebook, gäller enbart betydelse (3).

Det är uppenbart att Björn Söder och Annie Lööf talar förbi varandra. De har olika uppfattningar om vad ordet ”svensk” betyder, i alla fall när det används i politisk debatt.

Går det då inte att bilägga tvisten genom att de båda sätter sig ner som vuxna människor, spaltar upp sina respektive tolkningar av det polysema ordet ”svensk” och sedan går vidare?

Men det är ju inte detta saken handlar om. Nej, ordet ”svensk” fungerar här som ett politiskt slagord, som politiker och opinionsbildare vill fylla med just sin innebörd och göra till sitt. Striden om vad det ska betyda är en strid mellan världsbilder, där de olika hållningarna som knyts till ordet uttrycker och indikerar politiska ståndpunkter i frågor om nationalism, migration och integration. Den politolingvistiska facktermen för detta är ”semantisk kamp”, och mellan de möjliga betydelserna föreligger ”betydelsekonkurrens”. Språkvetaren Josef Klein har skrivit ett insiktsfullt kapitel om detta med titeln ”Kann man Begriffe besetzen?” i en bok från 1991.

Med de mycket olikartade innebörderna hos (1), (2) och (3) följer en lång rad värdeladdade (affektiva och persuasiva) betydelsekomponenter som vardera sidan tror förbättrar utsikterna att segra i striden om tolkningsföreträde. Kampen om ordets innebörd kan alltså inte reduceras till de deskriptiva betydelsekärnor som jag, mycket intuitivt, skissade här ovanför. Tvärtom, det är nog snarare de svallande känslorna kring ordet ”svensk” som spelar huvudrollen.

Nu tror jag ju inte att Björn Söder och Annie Lööf träter för att de är i första hand språkligt intresserade – det finns bättre exempel på politiska strider där själva orden hamnar i förgrunden. Men vad jag ville visa var att man kan få syn på ett och annat i den politiska debatten om man tar sig an de språkliga uttrycken. I idealfallet med lite större systematik än vad jag kunde åstadkomma här.

Sedan är det intressant i sig att ”svensk” kan användas som slagord. Jag kan inte säkert veta, men tror att det var omöjligt (eller svårt) för bara några år sedan. Jag minns fortfarande hur adjektivet ”osvensk” kunde beteckna något som var genuint positivt i en exotisk mening, till exempel ett rättframt beteende eller god och kryddstark mat. Möjligen handlar det om att ”svensk” har flyttat fram positionerna i det som språkvetare kallar ”benämningskonkurrens”. ”Svensk” har kommit att beteckna sådant som tidigare brukade benämnas med andra ord. Men det är ett kapitel för sig.

 

Publicerat i Politik, Språk, Språkvetenskap, Uncategorized | Lämna en kommentar

Stängt på grund av arbete

Eftersom en blogg inte uppdaterar sig för egen maskin ser jag mig nödsakad att göra det själv. Men dessvärre bara för att bekräfta den misstanke som säkert gjort sig påmind hos de (få) läsare som trots allt fortfarande tycks titta in här då och då: bloggen är tills vidare stängd på grund av arbete.

Om och i så fall när jag återupptar skrivandet här är ovisst. Tills vidare rekommenderar jag den antologi som blev frukten av projektet Språk för bildning, vilket jag ordade om i en rad inlägg förra året. Då och då syns jag också i ett helt annat sammanhang, nämligen hos tankesmedjan Humtank, där jag representerar Göteborgs universitet. Titta gärna in där, läs våra inlägg i aktuella humaniorafrågor och orientera er om vad vi tar oss för. Och för all del, ta gärna del av min lilla text om den tyske författaren Bernard Jaumanns senaste roman om Namibia, Der lange Schatten, på Dixikon.

Eller ännu hellre, läs en bok. Ring en vän. Bjud mamma eller pappa på äppelpaj. Odla din trädgård. Sponsra en späckhuggare.

Frid!

 

Publicerat i Meta | Lämna en kommentar

Münkler-Watch: om studenters anonymitet

När jag bodde i Berlin 2008 gjorde jag en längre intervju med statsvetarprofessorn Herfried Münkler vid Humboldtuniversitet för Axess Magasin. Jag kan inte förneka att jag var imponerad. Münkler har nämligen en enastående förmåga att dra upp de stora linjerna och känna igen mönstren i detaljerna. Mycket tydligt i en av hans mest kända och översatta böcker, Die neuen Kriege från 2002, där han visar hur vår tids typiska krigföring bryter med den så kallade westfaliska ordning enligt vilken krig utkämpas mellan reguljära statliga stridskrafter. Därtill är Münkler bländande vältalig.

Nu kan man följa hans framfart i föreläsningssalen på bloggen Münkler-Watch. Här granskas och kritiseras han – anonymt – föreläsning för föreläsning.

Närmare bestämt rör det sig om hans översiktskurs i ”Politische Theorie und Ideengeschichte” (Politisk teori och idéhistoria) och kritiken grundas på ett politiskt ställningstagande från vänster mot Münkler som exponent och talesman för en ”mittens extremism”. Med det, förklaras det på bloggen, avses en världsbild som återanvänder tankemönster från kalla krigets dagar: västvärlden står för det goda och det legitima, medan hot och problem kommer utifrån och radikal samhällskritik avfärdas som extremism.

Münkler sägs skämta om att litteraturlistan bara innehåller ”europeiska författare. [Konstpaus]. Inga afrikaner”, ironisera över genuskorrekta språkformer och uttrycka sig ”pietetslöst” om flyktingströmmarna över Medelhavet.

Sådant kan säkert diskuteras, i synnerhet som en typisk Vorlesung vid ett tyskt lärosäte är just en föreläsning och inget seminarium. Men det är svårt att se de anonyma bloggarnas tilltag ens som ett försök till dialog. De övervakar hans föreläsningar i skydd av sin anonymitet, antecknar, spelar in och publicerar. Punkt. Münkler har förklarat sig beredd att ställa upp på offentlig debatt men kritikerna har avböjt. De hävdar: Han är retoriskt överlägsen. Münkler själv säger till Tagesspiegel: ”Om de är övertygade om att ha de bästa argumenten finns det inget skäl att undvika en diskussion.”

Liknande aktioner – ibland med rent inkvisitoriska inslag – genomfördes av radikala västtyska studenter under 60- och 70-talen. Det skulle göras rent hus med reaktionära gamla professorer.

Så här dramatiskt går det sällan till på svenska högskolor och universitet. Likväl finns det betydande inslag av anonymitet. Jag tänker främst på de modeller för utvärdering av kurser som vid många lärosäten bygger på att studenterna kan framföra sina åsikter anonymt. Det har å ena sidan sin poäng: studenterna kan yttra sig fritt om läraren och kursen utan att behöva identifieras. Å andra sidan innebär det att man inte behöver ta ansvar för sina utsagor eller gå i dialog med den lärare vars kurs eller undervisning man har synpunkter på. Är det verkligen av godo? Vill vi inte bidra till ett demokratiskt, ansvarstagande sinnelag? Om vi menar allvar med att studenterna ska ta ansvar för sitt lärande och sin kritiska reflektion över detsamma, då borde vi nog sätta större värde på idén att alla, lärare likaväl som studenter, står för sina ställningstaganden – också om det kan upplevas som obekvämt. Det handlar ytterst om vilket slags seminarie- och samtalskultur vi vill odla i akademisk utbildning.

Publicerat i Tyskland, Utbildning | Lämna en kommentar

Uppdateringar från rutinens brant

Nu var det (alltför) längesen jag skrev här; mycket att göra, mycket som inte hinns med. I all korthet därför några uppdateringar om vad jag gjort och gör.

*

Efter vederbörlig granskning och omarbetning har jag fått en studie om RAF och språkkritik publicerad i den språkvetenskapliga tidskriften tekst i dyskurs/Text und Diskurs (nr. 7, 2014) som finns att läsa här. Artikeln är placerad i ett temanummer om kollektiv minneskultur och språk. Jag skriver om hur den offentliga bearbetningen av RAF-traumat tar sig uttryck i språkkritik, vilket jag berörde som hastigast i en bloggpost för ett år sedan.

*

Nyligen utsågs jag till representant i tankesmedjan Humtank för Humanistiska fakulteten i Göteborg. Jag är mycket glad och tacksam för förtroendet och nu ser jag fram emot att ta mig an uppgiften att lyfta fram humanioras relevans.

*

16 april håller jag ett föredrag på Retorikcentrum vid Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet: ”Terrorism och retorik: exemplet Röda armé-fraktionen”. Alla intresserade är hjärtligt välkomna kl. 18.15 i Lilla hörsalen på Humanisten. Läs mer här.

*

Det var la änna allt.

Publicerat i Forskning, RAF, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Språk, diskriminering och slutna tankesystem

Jag kan inte låta bli att undra hur språkvetarna Lann Hornscheidt och Mats Landqvist skulle analysera den debatt som blossat upp om Charlie Hebdos satirteckningar efter massakern i Paris. De har nämligen skrivit den första boken om språk och diskriminering på svenska och den kretsar mycket kring debatter om rasism i offentligheten. Jag recenserade den i senaste numret av tidskriften Respons (2014/6) – min text kommer kunna läsas här när den blir fritt tillgänglig 2015-06-18, innan dess gör man bäst i att skynda till närmaste Pressbyrå och inhandla numret, som bjuder på mycket bra läsning.

Jag kan ju inte veta säkert, men jag misstänker att Hornscheidt och Landqvist skulle se det som uttryck för strukturell rasism riktad mot en marginaliserad, underprivilegierad grupp av människor när Charlie gör narr av islam och islamism. Boken Språk och diskriminering (Studentlitteratur, 2014) utgår nämligen från ett intersektionellt, normkritiskt perspektiv och analyserar diskriminerande språk i ljuset av förtryckande strukturer. En kränkning exempelvis är inte diskriminerande om den inte reproducerar ”strukturell diskriminering” (s. 76). Diskriminering är per definition strukturellt betingad och är, heter det, en ”naturaliserad del” av ”samhällets sociala och kulturella tradition och arv” (s. 60).

Men vad är egentligen en ”struktur”? Hur fungerar den, vem bär upp den, hur ser spänningsförhållandet ut mellan individ och struktur? Hur kan man argumentera för att det alls finns något sådant som förtryckande strukturer?

Allt detta förblir mycket oklart. Vilket är ett väldigt problem, eftersom Språk och diskriminering är tänkt att tjäna som akademisk lärobok. Trots bokens många kvaliteter blir det hela än mer prekärt med tanke på att framställningen bygger på ett anti-essentialistiskt credo. Identitetskategorier (ras, kön, etnisk tillhörighet etc) skall ifrågasättas som konstruktioner. Men förekomsten av en allomfattande strukturell diskriminering sätts aldrig under debatt. Strukturerna bara finns där. Snart sagt varje analytisk tillämpning som finns i boken mynnar ut i slutsatsen att Sverige genomsyras av rasistiska, sexistiska etc strukturer. Till sist liknar det ett ideologiskt mantra, ett axiom som aldrig behöver bevisas. Jag avslutar min recension så här:

[F]rågan infinner sig om det alls går att vara politisk och vetenskaplig på samma gång. Mitt och många andras svar är ja. Men då får man som forskare lägga sig vinn om att undvika ideologisk ensidighet, ogrundade generaliseringar och cirkulära resonemang. Man måste hantera empirin varsamt och öppna dörren för tolkningar och resultat som motsäger den egna världsbilden. Sådana förtjänster är en bristvara i ”Språk och diskriminering”.

Av en händelse läste jag boken parallellt med Dan Josefssons fenomenala reportage Mannen som slutade ljuga (2013), om Sture Bergwall och terapin på Säter (bra recension av boken här). Josefsson gläntar på dörren till ett hermetiskt slutet tankesystem, där varje utsaga tolkades efter stränga mallar. Oavsett vad som sades eller skedde fann terapeuterna evidens för teorin att Bergwall var en seriemördare som förträngt minnena av sina gärningar. Josefsson visar hur förödande konsekvenserna blev. Detsamma kan givetvis inte sägas om Språk och diskriminering och jag menar inte att resonemangen i boken ens kommer i närheten av rättsskandalen i fallet Thomas Quick. Likafullt demonstrerar boken ofrivilligt hur ett slutet tankesystem kan se ut: teorin om den strukturella diskrimineringens närmast universella förklaringsvärde som ett tankesystem – eller en tankestil (Denkstil), som vetenskapsteoretikern Ludwik Fleck skulle ha sagt – där allt tolkas enligt ett mycket strängt ideologiskt program och där man inte tycker sig behöva argumentera för de mest basala antaganden.

Publicerat i Forskning, Recension, Språk, Språkkritik, Språkvetenskap | Lämna en kommentar

Mer om RAF och den svenska vänstern

Tyska terrorister, igen: jag kan inte låta bli. Nyligen kunde man läsa i Aftonbladet om RAF. Carsten Palmaer har bevistat Deutsches Historisches Museum i Berlin och utställningen ”RAF – Terroristische Gewalt”. Det är om jag förstår saken rätt i grunden samma utställning som jag besökte för snart ett år sen i Stuttgart och skrev om här, ”RAF – Terror im Südwesten”.

Det är lite svårt att förstå vad Palmaer vill säga med sin text, annat än att RAF:s terroristiska våld – en rubrik han finner onyanserad – visserligen var fel, men att man minsann inte får glömma bort polisbrutaliteten. Han skriver också:

När den västtyska statsapparaten slog tillbaka med full kraft protesterade den tyska vänstern och kunde stämplas som en grupp terroristsympatisörer. Människor som upprördes över en rättsstat på fallrepet avskedades från sina arbeten och dömdes till fängelse. Vilket med vettlös logik ledde till att några av dem faktiskt blev terrorister.

Ett vettigt resonemang, kan tyckas – det är givet att terroriststämplingen av vänstermänniskor var olycklig och solklart att västtyska staten både före och efter RAF:s grundande gjorde sig skyldig till övergrepp. I mina ögon är det ändå naivt. Snarare låg det nog i RAF:s strategi att med bomber och gevär provocera fram statligt övervåld, få staten och polisen att visa sitt rätta fascistiska ansikte – för att vinna ytterligare stöd och få riktigheten i den egna ideologin bekräftad.

Som ju gick ut på att den västtyska staten var en till demokrati nödtorftigt maskerad fascistisk apparat.

Jag ser Carsten Palmaers resonemang som symptomatiskt för en vänster som inte vill eller kan vidkännas det verkliga problemet med RAF. De ville väl men hamnade fel, och staten brutaliserades på kuppen, sägs det. Som om det var något som hände av bara farten. Historiska omständigheter och biografiska faktorer spelade givetvis en roll, ja, men vad var RAF:s syfte? Deras ideologi och handlande måste förstås i ett sammanhang av revolutionär marxism-leninism som en våldsideologi. Syftet var att slå sönder staten. Att tvinga den att komma ut som fascistisk var ett viktigt steg på vägen dit. Den som vill förstå RAF måste alltså vara beredd att idka ideologikritik snarare än att sjunga svanesånger över att en i grunden vällovlig världsförbättrariver slog slint. Delar av svensk vänster verkar fortfarande inte vara förmögen till det.

Publicerat i Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar