Vem vill inte vara en vinnare?

Det finns mycket att säga om den nyligen tilländalupna valrörelsen från en språk(vetenskap)lig horisont. Fler än jag har begrundat och lär framöver reflektera över vilken roll språkbruket spelade i valet, de politiska nyckelbegreppen, parollerna, argumentationsteknikerna.

Jag tänker inte orda om SD:s eller andra partiers retorik här, det får andra göra. Bara säga ett par saker om det sorgliga efterspel som – givetvis i form av språkliga handlingar – tog sin början på valkvällen. Det ger mig nämligen ingen ro.

På valkvällen säger Stefan Löfvén: ”Ikväll har Sverige svarat: Nu behövs det en förändring, vi behöver en annan inriktning.” Åsa Romson – vars parti backade – är lika självgott nöjd över alliansregeringens fall.

Men det som hände var ju: De rödgröna ökade med ytterst liten marginal, med som det ser ut netto två mandat jämfört med 2010, och framför allt M läckte till SD, som mer än dubblade sitt stöd.

Det skall föreställa en seger för de rödgröna? Är skadeglädjen över den borgerliga regeringens fall så kompakt att ledningarna för S och MP tror sig kunna förtränga det för alla utom SD bekymmersamma valresultatet genom att leka vinnare och påstå sig ha fått starkt mandat från folket?

Den enda statsmannamässiga reaktionen hade varit att 1) understryka situationens allvar för hela nationen och 2) medge att den enda egentliga vinnaren är SD.

Annonser
Publicerat i Politik, Språk | Lämna en kommentar

Apan och bildningen

Som jag skrivit om tidigare leder jag det här året ett litet projekt som vi kallar Språk för bildning. Jag har haft anledning att läsa en mängd texter om bildning, historiska och samtida. Bildning är ingen enkel sak. Begreppet mångtydigt, notoriskt svårfångat. Det hela är bedrägligt. Man kan tala om ”bildning” som något fint och alternativt men utan att precisera vari den egentligen består. Det produktiva hos bildningsbegreppet är att det öppnar för en diskussion som är viktig idag. Vad skall vi ha akademiska studier till? I vad mån kan högre utbildning stöpas i färdiga former och är det ens möjligt att – som vi ju gör idag – formulera tydliga lärandemål för varje enskild kurs? Behöver vi en kanon?

Ett försök att omtolka bildningsbegreppet görs av Stefan Jonsson i antologin Bildningens förvandlingar utgiven på Daidalos 2007 (red. Bernt Gustavsson). Hans bidrag heter ”Apans bildningsresa. Europeiska bildningsidéer och postkolonial teori”. Alla som läst Jonsson vet hur elegant han resonerar, hur vältempererat och effektivt han skriver. I den här texten utgår han från Kafkas novell ”En redogörelse inlämnad till en akademi”. En apa för ordet i Kafkas text, en apa som hämtats på Guldkusten och skeppledes fraktats till Europa. Han är inte vilken apa som helst men en som genom att härma människor lyckats tillägna sig en bildning i nivå med en genomsnittlig europé. Han har ”blivit” människa. Jonsson tolkar novellen som en bild av kolonialismen. Apan är ”Den Andre”, den koloniserade människan som måste överge sitt ursprung och anpassa sig till den vite mannens kultur för att bli fullvärdig människa.

Det finns mycket att säga om Jonssons text. Bildningstanken ligger givetvis inbäddad i en tid och i ett idégods som också innebar kolonialism och rasism. För vår tid måste bildningstanken se annorlunda ut än vad den gjorde på 1800-talet. Så långt inga problem. Men Jonsson är så ivrig att påvisa den västerländska civilisationens uselhet att han inte förmår skilja på en bildningstanke som är universell, i princip färgblind och för alla lika och en politisk kolonialpraktik som nog inte hade Wilhelm von Humboldts skrifter som inspirationskälla. Allt som händer under kolonialismens tidevarv flyter för Jonsson samman till ett och samma, den ena går inte att skilja från det andra. Han lyckas inte härleda den brutala kolonialismens genesis i bildningsfilosofi. Det är ett lika valhänt som odifferentierat sätt att skriva historia.

Jonssons användning av skönlitteratur är försåtlig. Det är inte den historiska kontexten som får förklara Kafkas novell. Tvärtom får Kafkas novell – eller rättare sagt: Jonssons postkoloniala tolkning av densamma – förklara européernas behandling av koloniserade folk. En mångtydig Kafkatext blir ett raster som självklart och entydigt appliceras på historien. När Jonsson diskuterar V.S. Naipaul blir det riktigt problematiskt. Genom en märklig samläsning av författarens fiktiva romaner, självbiografiska texter och uttalanden i intervjuer kommer han fram till att Naipaul valt fel väg i livet. Han har försökt bli ”vit” och avskytt och förnekat sitt ursprung på Trinidad. ”Naipaul sitter vid detta tillfälle i en idyllisk stuga i England, och lever dagtid likt en brittisk lord”, skriver Jonsson (s. 208). Fy på sig! Så skall främlingar inte bete sig. Riktigt hur illa Jonsson tycker om Naipaul framgår först när denne jämställs med apan i Kafkas novell.

Det måste framstå som en oerhörd skymf mot Jonssons världsbild att någon med icke-europeiskt ursprung helt och fullt vill leva som europé. Men hur kan det vara det? Vi låter Jonsson själv ge svaret (s. 209-210):

De [ = människor från koloniserade länder; min anm.] har funnit att de inte kan byta ut den identitet som deras ursprung försett dem med – och som ofta är präglad på deras hudfärg och utseende – mot en identitet som är fäst i den europeiska traditionen. I stället gör de anspråk på båda.

Med andra ord: Den som kommer från ett koloniserat land kan aldrig bli en annan än den hon var. Det är inte jag som säger det. Det är Stefan Jonsson. (Hur kan han veta? Har han talat med ”dem”? Ättlingar till invandrare från före detta kolonier – är de också för evigt fast i identiteter präglade av utseende? Upphör klavbindningen någonsin?) I nästa andetag talar han sig varm för ”transkulturella” identiteter, ”mellanrum”, ”dialogism” och annat fint. Jonsson låter som en radikal gränsöverskridare och är så fixerad vid hur De Andra måste bete sig att gränserna aldrig lär kunna överskridas. Det är lätt att se kopplingen till dagens samtalsklimat där ”identitet” är slagträ i politisk debatt – ett hårresande exempel här. Nog är det märkligt, att de som säger sig stå på de förtrycktas sida är så ihärdiga i att tala om hur de måste vara för att inte svika de postkoloniala teoriernas påbud.

Publicerat i Bildning, Gnäll, Litteratur, Politik, Språk, Uncategorized | 5 kommentarer

Är språk vetenskap?

Så löd frågan i en paneldiskussion* på Humanisten, Göteborgs universitet, där jag deltog i förra veckan. Frågan kan tyckas konstigt ställd. Språk i sig är ju ingen vetenskap, snarare studiet av språk. Jag tolkar frågan ”metonymiskt”, där språk står för forskning om språk och för den delen litteratur, och som ett försök att styra bort från den vanliga föreställningen att språk i första hand är en fråga om färdigheter och inlärning.

Min kollega Richard Sörman återger här en Facebook-diskussion som utbröt med anledning av hur frågan var formulerad.

Jag lägger gärna till något. Språk och litteratur hänger nära samman. En truism, ja, men det tål att påpekas, därför att både språk- och litteraturforskning har uppnått en mycket hög grad av specialisering. Det är av godo, metoder har förfinats och teorier har utvecklats så att vi idag har en pluralism av utgångspunkter och tillvägagångssätt. Samtidigt har det skapats en klyfta mellan språk- och litteraturforskning som är problematisk. Särskilt problematisk är den för ämnen som tyska, franska, spanska (som de olyckligtvis heter) och ännu mindre så kallade ”främmandespråk” (vad det nu är) i ett litet land som Sverige.

Eller rättare sagt: Specialiseringen och den allt djupare klyftan är inget större problem om man tar hänsyn till det internationella forskningssamhället. Då är den i delar rentav nödvändig. En kvalificerad språkforskning inom ämnet tyska i Sverige bör kommunicera och stå i ständigt utbyte med internationell forskning. Den som forskar om tysk bisatsordföljd i Sverige gör rätt och bäst i att samarbeta med forskare som har liknande intressen i Tyskland och annorstädes.

Men ämnesidentiteten för dem som ägnar sig åt det akademiska tyskämnet är mer komplicerad än så. Vi är inte bara mer eller mindre högspecialiserade språk-, litteratur- eller kulturvetare. Vi är också  forskare och lärare i ämnet tyska vid svenska lärosäten. Och detta ämne är en sammanflätning av lingvistik, litteraturvetenskap, kulturstudier och språkinlärning. I någon mening bör vi alltså också vara generalister inom undervisningsämnet tyska, så som det är utformat och fungerar i vårt land.

Ett sätt att överbrygga klyftan är att finna områden där språk-, litteratur- och kulturvetenskap befruktar varandra och där gränserna mellan akademiska discipliner inte är sjävklara. Där själva studiet rentav blir fattigt och torftigt om man inte förenar olika disciplinära traditioner. Och det finns många! – Översättningsstudier, retorik, lingvistiska studier av litterär text, språkhistoria som kulturhistoria, för att nämna några. Det finns helt säkert fler. Minns att termen disciplin ju dels handlar om område och dels om disciplinerande maktutövning, som Bengt Kristensson Uggla skriver i inledningen till sin bok Gränspassager (2012). Det finns inget som säger att inte själva föreställningen om disciplinära gränser bör och kan övervinnas, i synnerhet när dessa gränser skär genom akademiska undervisningsämnen.

* Diskussionen anordnades av Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, och var en del av Vetenskapsfestivalen.

Publicerat i Forskning, Litteratur, Språk, Uncategorized, Utbildning | 2 kommentarer

Nkandla: regeringen slår tillbaka

Bara knappt en vecka efter parlamentsvalet i Sydafrika och ANC:s seger slår regeringen tillbaka mot landets JO Thuli Madonsela och hennes rapport om miljonflöden från statskassan till president Jacob Zumas residens i Nkandla. Det är fyra ministrar, med ansvar för bland annat polis, rättsväsende och säkerhetsfrågor, som annonserat att de vill låta högsta domstolen granska rapporten. De anser den vara ”flawed, irrational” och bryta mot principen om maktdelning. Samtidigt har det rests krav på att ministrarna avgår eftersom ”uppgraderingen” av Nkandla har motiverats med argument om skärpt säkerhet.

I tidningen Beeld säger grundlagsexperten Pierre de Vos att ministrarnas motattack är ”absurd, förfärligt felplacerad och sanslös”. Han tror inte de lyckas ogiltigförklara Madonselas rapport. Men som de Vos säger till Mail & Guardian handlar det kanske mest om att dra ut på processen, som kan ta flera år. Under tiden är Zuma tillfälligt kvitt problemet. Man undrar ju: Hur länge står det statsbärande partiets medlemmar ut med en så skrupelfri partiordförande och president?

Publicerat i Politik, Sydafrika | Lämna en kommentar

Rian Malan och Stefan Helgesson om Sydafrika på valdagen

Idag går alltså Sydafrika till val. Den stora frågan är inte om ANC vinner, utan med vilken marginal. Får partiet två tredjedelars majoritet kan det ändra i författningen som det finner för gott, annars inte, om jag förstått saken rätt. Med tanke på korruptionsaffärerna och den tilltagande sammanblandningen av stat och parti vore det bästa om ANC inte hamnar så högt. Man får hoppas att den impopuläre Jacob Zuma blir ett sänke för partiet och att det största oppositionspartiet Democratic Alliance går framåt, vilket opinonssiffror pekat på.

Mycket passande har Dixikon just idag publicerat en artikel jag skrivit om Rian Malans moderna klassiker My traitor’s heart, en mycket omskakande självbiografisk bok som spänner över flera hundra år av sydafrikansk historia. Den har 25 år på nacken men är fortfarande aktuell.

Den andra meningen i min text, om att mediernas ointresse för den sydafrikanska valrörelsen är kompakt, vill jag nyansera något. Jag skrev artikeln för några veckor sen och då fanns verkligen inte mycket att läsa. De senaste dagarna har åtminstone Dagens Nyheter spottat upp sig, med rapportering på plats och idag med en artikel i kulturdelen av Stefan Helgesson. Det är en mycket läsvärd rapport (ännu inte på nätet) som griper rakt in i debatter om identitetspolitik.

Jag fäster mig framför allt vid ett resonemang som Helgessons för utifrån en föreläsning av Njabulo Ndebele, ledande akademiker och före detta aktivist i Black Consciousness-rörelsen. Helgesson skriver:

Hans mest anslående resonemang gällde etiketten ”svart”. Att vara svart på 1970-talet var en tillgång. Den svarta medvetenhetsrörelsen (Black consciousness), i vilken Ndebele själv var aktiv, slöt gapet mellan att tänka och att vara.

[…]

Men att vara ”svart” snarare än ”människa” är också en begränsande identitet. I Jacob Zuma ser Njabulo Ndebele ett exempel på den ”svarte pajasen”, en mycket intelligent figur som vet att roa sina överordnade för att skaffa sig egna fördelar. Och när den svarte pajasen själv hamnar i maktställning vill han äga det som en gång förnedrade honom. Det är en konsekvens av 200 års exploatering, men nu – menar Ndebele – är det dags att ta avsked av denna överlevnadsstrategi. Det är inte värdigt det nya Sydafrika att en politisk klass hävdar sin svarthet för att själva få del i precis det ekonomiska system som reproducerar deras ställning som ”svarta”. Om den som är ”svart” ständigt strävar efter att bekräftas som ”svart”, kommer hen någonsin att vara fri att inte vara ”svart”? I stället ”är det dags att den ‘svarte’ i Sydafrika strävar efter det universella, efter att bidra till den samlade erfarenheten av vad det betyder att vara fri i historiskt särpräglade omständigheter.”

Som Helgesson konstaterar är det ”befriande formuleringar”. Särskilt – vill jag tillägga – med tanke på att det ju var BC-rörelsen som hävdade svart identitet på 70- och 80-talen medan ANC lade fram sina visioner bortom identitetspolitisk fixering vid ras och hudfärg. Det ledde till förbittrade strider, mord och våld. 1980-talet var ju inte bara en tid av upptrappat våld mellan regering och opposition, rivaliserande oppositionsgrupper högg varandra i ryggen. Också detta kan man läsa om i Rian Malans bok förresten.

Idag är det ledande ANC-politiker som spelar ut raskortet och talar om ”omvänd apartheid” som något positivt, som jag skrev om här. Låt oss hoppas att fler tar till sig Ndebeles budskap.

Publicerat i Litteratur, Politik, Recension, Sydafrika | Lämna en kommentar

Sonett på Första maj

Ordföranden, på krönet av sin bana,

med Robin Hood-frisyr och rödbrun rock,

och stram uppsyn, mer klassisk än barock,

tar ton och harklar till (en gammal vana):

 

”Kamrater, observera denna fana:

symbolen för vår rörelse, vår flock.

Med vilkens hjälp vi vinner folket, och

vi ännu en gång framtiden kan dana.”

 

Men genom skaran av S-demonstranter,

där ombudsgubbar står med ombudstanter,

snor Valborgsvinden, sniken, snål och vass.

 

Grus, grenar virvlar fram från alla kanter.

När talaren tar form av Rilkes panter

står verkligheten naken, kall och krass.

Publicerat i Förbannad dikt, Politik | 2 kommentarer

Mäster Cees

Det här måste man bara applådera: Modernista ger ut holländaren Cees Nooteboom igen. Nu rör det sig inte om förstautgåvor, men om tre böcker som tidigare översatts till svenska och nu kommer i nyupplaga med varsitt förord.

Nooteboom är en mycket egensinnig författare som visserligen kan vara både långrandig och pratig ibland men när han är som bäst faktiskt hör till de allra bästa. Den tidiga Ritualer, en av böckerna i Modernistas utgivning, är en sådan mästerlig bok av en mästare. Den nederländskspråkiga litteraturen är mycket rik, men den har hamnat i en olycksalig skugga här i Sverige.

Men Nooteboom förtjänar givetvis bättre än ett par nyutgåvor. Jag hoppas att ett svenskt förlag tar sig an hans ypperliga Berlinskildring Berlijnse Notities, en sorts dagbok/reportage/essä från tiden kring murens fall. Nooteboom – som var stipendiat och bosatt i Berlin just då – reser runt i Tyskland och noterar vad han ser, allt i ljuset av Tysklands historia och den egna biografin. För några år sedan kom en utökad upplaga med nyskrivna texter om Tyskland efter återföreningen. Den finns översatt till åtminstone engelska och tyska. Hinner Cees få Nobelpriset innan de svenska förläggarna vaknar?

Publicerat i Litteratur, Tyskland | Lämna en kommentar