Språkkritik i DN vid årets slut: om ‘cis’ och andra ord

I dagens DN kan man läsa om årets politiska ord. Det är ledarskribenterna som under rubriken ”Från käbbel till nyval” kommenterar några särskilt laddade ord som florerat i den politiska offentligheten under året som gått.

Jag tycker det är ganska fyndigt. Och ett bra sätt att visa hur politisk debatt kan förstås som språkligt spel. Likaså blir det tydligt i ledarsidans sammanställning att politiska ord – forskningen talar här om nyckelord och slagord – i sig ofta kondenserar en hållning, en åsikt, ett program. Inte alla de ord som ledarsidan tar upp är slagord, men några är det.

Tag till exempel ordet ingångsvärde. Det förknippar vi mer än med någon annan med statsminister Stefan Löfvén efter den politiskt turbulenta hösten. Partierna skulle tvärs över blockgränsen sätta sig ned tillsammans och samtala och förhandla, vart och ett med sina ingångsvärden. Löfvéns syfte var givetvis att signalera öppenhet och samarbetsvilja. DN:s ledarskribent Gunnar Jonsson konstaterar att ordet sammanfattar statsministerns hållning att vara ”så otydlig som möjligt”. Om Löfvéns till allianspartierna utsträckta händer verkligen var så tomma eller om de bar på politiska frukter att skörda för motparten har jag ingen aning om. Men det finns alltid en risk med vaga politiska ord. Om de inte fylls med konkreta innehåll kan de uppfattas som tomma. De förlorar i valör och blir svåra att använda med trovärdighet.

Ett annat intressant ord är EU-migrant, en mer formell benämning på de tiggare som blivit en vanlig syn på senare år. Att ‘EU’ är bestämningsled i ordet indikerar en syn på tiggarna och deras problem som en angelägenhet för EU. Susanna Birgersson skriver:

Genom att inte blanda in begreppet romer slipper vi tänka på den antiziganism som är en av orsakerna. Samtidigt, genom att inte tala om ”romska tiggare” undgår vi att skapa en olycklig språklig koppling mellan romer generellt och tiggeri.

Det är sålunda en både aningen kallsinnigt byråkratisk och korrekt benämning.

Jag vet för lite om romska tiggare och EU-regler för att reda ut den sakpolitiska bakgrunden men Birgersson pekar ändå på hur svåra ombenämningar kan vara. I grund och botten ligger problemet i frågan vad som skall fokuseras eller konceptualiseras på bekostnad av vad. En möjlig kritik av EU-migrant är ju att ordet står fram som så neutralt att det kan tolkas som en eufemism för något som rymmer mycket tragik.

Frågan här är alltså hur man språkligt skall kategorisera grupper av människor. Med det vill jag säga något om ytterligare ett ord i DN:s lista: cisnormativitet. Hanne Kjöller placerar, helt riktigt, ordet i identitetspolitik. ‘Cis’-ledet framhäver enhetlighet och entydighet i könsidentiteten. En cisperson har en linjär och förutsägbar könsidentitet, juridiskt, biologiskt och socialt, och lever enligt cisnormen. En cisperson är motsatsen till trans eller queer. Ordet syftar till att framhäva språkligt det som är normalfallet och inte behövt benämnas. Och går det att lexikalisera så är det också lättare att kritisera: ‘cis’ hör mycket riktigt hemma i samma identitetspolitiska och normkritiska tankeströmning som gett oss ‘hen’.

Men än – det är mitt intryck i alla fall – har inte ‘cis’ slagit igenom på allvar. Det spelar fortfarande en marginell offentlig roll jämfört med ‘hen’. Därför tycker jag inte att det är motiverat att ta upp som ett av årets centrala politiska ord. Mycket mer brisant har ju diskussionen varit om och kring orden rasifierad och rasifiering.

Jag tror ändå att ‘cis’ har framtiden för sig, eftersom det är en viktig pjäs på den normkritiska scenen. Det är nu inte bara det som avviker från eller överskrider normer men också det förment normala som skall benämnas. Jag tolkar det som nästa steg efter ‘hen’. Däremot har jag svårt att tro att ‘cis’ kommer åtnjuta samma högkonjunktur som vårt nya pronomen har gjort och gör, av det enkla skälet att ‘hen’ vid sidan av sin normkritiska potential är ett språkekonomiskt könsneutralt alternativ till otympliga skrivningar av typen ‘han och hon’ och ‘vederbörande’ (självaste Ulf Lundell använder ‘hen’ i sin blogg!). Jag har svårt att se att ‘cis’ på liknande vis kan användas utan explicit normkritiska anspråk – i alla fall inte idag.

Lägg till det att ‘cis’ inte i första hand är en självbenämning. Medan ‘hen’ och ‘queer’ är ord som lanserats inifrån normkritiska rörelser – som självbenämningar – och vunnit mark i det allmänna och offentliga språkbruket, är ‘cis’ en benämning på andra. Det är alltså inte primärt cispersonerna själva som vill kalla sig så. Det är de normkritiska som vill benämna de heterosexuella, under ”normen” slavande människorna på det viset. Kan man tänka sig att en heterosexuell person utan minsta stänk av ironi säger om sig själv att ”jag är en cisperson”? Jag är mycket tveksam till det.

Frågan är också vem som har behov av och vill använda ordet. Skall ett nyord göra karriär i allmänspråket måste det uppfattas som relevant eller fylla en lexikal lucka. Uppfyller ‘cis’ de kriterierna utanför normkritiska diskurser? Jag är inte så säker på det. För dem som inte är intresserade av att aktivt kritisera cisnormen, heteronormen eller någon annan könsnorm fyller ‘cis’ troligen ingen viktig funktion.

Jag kan givetvis ha helt fel. Det är lätt att ha det när man skådar in i den språkliga kristallkulan.

Publicerat i Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized | 1 kommentar

Bloggaren Lundell har hittat hem

Som nybliven tvåbarnsfar hinner jag knappt ens läsa. Under den dryga vecka som förflutit sedan vårt andra barn kom till världen har jag avverkat femton sidor i Skymningsmarker av Coetzee, mästarens debutroman. Därtill ströläst DN till frukost, ett och annat i Der Spiegel. En massa skräp på nätet (såg jag nåt om en som heter Björn Söder?).

Samt – förstås – Ulf Lundells blogg. Lundell har alltså börjat blogga helt nyligen och jag hör till dem som jublar inombords över att få rapporter direkt in i telefonen från folkpensionärens vindpinade tillvaro nere vid Stenshuvud. Men Ulf hade inte varit Lundell om han inte skrev sina inlägg på maskin, för att sedan få dem inmatade i datorn och postade i bloggen av någon annan.

Bloggen är helt rätt format för Lundell, vill jag mena. Hur då? Egentligen har han ju alltid varit bloggare, om än han publicerat sig i bokform, romaner, noveller, dikter, dagboksliknande textsjok. Stort har alltid blandats med smått, infall med utfall, impressioner med samtidskommentar, berättande med resonemang, taffliga formuleringar med språklig briljans. Och så är det ju också i hans blogg. Jag har i ärlighetens namn haft genuint svårt att ta mig igenom hans större romaner, Jack undantagen. Det har varit för mycket pladder, för mycket språklig tom- och rundgång, för jämntjockt. Så har det varit med hans låtar också, framför allt på senare år, jag har för övrigt alltid mycket hellre lyssnat på Lundell än läst hans böcker. Men hans högstanivå är likafullt skyhög.

Särskilt har jag alltid uppskattat ögonblicksbilderna, impressionerna, infallen av humor, de snabba penseldragen, de vassa observationerna, som ju också finns i hans sångtexter. ”Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll”, sjunger han i Jag saknar dig. ”Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp”, heter det i en ännu äldre klassiker. Jag kunde tusenfaldiga listan. Sådana bilder, ibland bara en vardaglig detalj, till synes poänglös, andra gånger uttryck för en stämning, inställning eller livskänsla, är nog ändå den största behållningen med många av Lundells texter. I bloggen får vi dem direkt, utan att behöva kämpa oss igenom flerhundrasidiga romaner. Så här skriver han 16 december:

Tisdag.
Regn och blåst. Jag har en sparvhökshona som slår till här mot fåglarna som tar frön och fett utanför köksfönstret. Kommer som skjuten ur en kanon, lågt, snabbt in, snabbt ut. utom då och då när hon rent sonika sätter sej på den gamla mattpiskarställningen och…sitter där. Mycket vacker.

Lundell har hittat hem med sin blogg. Jag hoppas innerligt att han inte tröttnar.

Publicerat i Litteratur, Populärkultur, Språk | Lämna en kommentar

Vad är egentligen en ”hearing”?

Ett panelsamtal kallas för ‘hearing’.
Med en svenskspråkig term blir det ‘höring’.
Medan ‘hearing’ är väldigt likt ‘Hering’*,
så kan ‘höring’ förväxlas med ‘öring’.

* = sill (tyska)

Denna versifierade reflektion kom till mig sedan jag deltagit i Humanistiska fakultetens hearing om språk under rubriken ”Vem får vara med? Vem får tala och vad kan vi tala om?, vars förutsättningar och utgångspunkter man kan göra sig en bild av här och vars resultat kan avläsas här. Hearingen kommer att kunna ses på webben framöver, i en nedklippt version.

Vad skall en hearing vara bra för? I värsta fall blir det en tillställning av hallelujastämning och konsensus, där alla håller med om att Språk Är Viktigt. Den här gången blev det faktiskt inte så, tack vare frispråkiga panelister och inte minst en skicklig moderator i John Chrispinsson. För mig skänkte han ett nytt ansikte åt Wallenbergsfärens valspråk ”verka, inte synas”. Chrispinsson lotsade diskussionen framåt med säker hand, alltid närvarande men utan att ta över showen. Inte för att jag hade väntat mig det av honom, men man har ju sett andra moderatorer kliva över den gränsen både en och annan gång.

Det blev ett infallsrikt och tidvis ganska underhållande samtal. Den som forskar om språk kanske inte lärde sig så mycket nytt, jag vet inte, men det var hälsosamt att se våra (forskarnas) inlägg brytas mot publicisternas (Jenny Hostetter, Patrik Hadenius, Mustafa Can). Mer vill jag egentligen säga, eftersom min medverkan måhända gör mig blind både för det ena och det andra.

Men om jag lägger denna hearing och den starka uppslutningen (fullsatt hörsal) bredvid seminarieserien Språk för bildning, som lockat förvånansvärt många deltagare (över 60 åhörare på plats när Richard Sörman talade om studier i franska som ”allmänbildning och tolkning”!), tonar en bild fram. Det är bilden av ett stort intresse för att diskutera och reflektera över språk och alla dess samband med samhället vi lever i, kulturen vi verkar i, politiken som omger oss. Och talet om bildning är i det ljuset kanske akademins svar på matkulturens slow food, en protest i det lilla mot det höga tempot och konkurrensen som präglar också humanistisk utbildning och forskning. Om det vittnar de senaste årens talrika publikationer som sökt återupprätta bildningsbegreppet.

Jag väntar mig inte att vi med Språk för bildning eller hearingar om språk kan förändra något i grunden (i synnerhet inte när vi har en regering som utan att blinka aviserar fatala stryptag på väsentliga språkinstitutioner som Terminologicentrum). Men om vi kan erbjuda en plats för en timmes samtal och reflektion så är det gott nog. Om vi kan sätta in språkutbildning i en tradition av bildning, med allt vad det innebär, får man vara nöjd.

Publicerat i Dagsvers, Förbannad dikt, Gnäll, Språk, Utbildning | Lämna en kommentar

Språk för bildning har startat

Jag har tidigare skrivit om Språk för bildning, det bildningsprojekt som jag leder under året. Igår var det så dags att starta den seminarieserie där projektets sex deltagare presenterar sina ministudier av bildning i akademisk språkutbildning. Jag stod för underhållningen, ett föredrag på temat ”Vem ansvarar för språket?”. Det blev en resa som startade på Utöya och slutade i tyska ”Unwörter” (ungefär ‘icke-ord’), som koras varje år av det språkkritiska initiativet Unwort des Jahres. Publiken jag talade inför utgjordes till största delen av studenter, vilket var särskilt roligt.

Om mitt eget bidrag vill jag inte orda mer här. Allmänt är vårt projekt, tror jag, välkommet. Bildning handlar i någon mening om kärnan i universitet. Diskussioner om bildning har ju gjort comeback på senare år, som en reaktion mot den allt tydligare instrumentaliseringen av kunskap som följt i Bolognaprocessens spår. Varför håller man på egentligen, som lärare, forskare eller student? Inte är det för att formulera vattentäta ”lärandemål” för varje enskild delkurs eller räkna ut exakt hur många timmar som krävs för att förmedla stoffet i en lärobok, eller för den delen att som student veta exakt vilka sidor som måste läsas till tentan.

Nej, det är ju för rörelsens skull, rörelsen mot det obekanta, främmande, att öppna sig, att låta sig beröras och förflyttas i tanken. Det är det där stora som händer när man i efterhand plötsligt inser: jag har blivit en annan, studierna har förändrat mig på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Det är själva essensen i bildning, tycker jag, mötet mellan det subjektiva och det objektiva, att växa som människa i mötet med vetenskapen, att göra den till sin. Tanken är inte min eller på något vis originell. Gå gärna till en av bildningstraditionens urskrifter, ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna”, och ta del av Wilhelm von Humboldts resonemang. Texten finns i svensk översättning i Psykoanalytisk tidskrift 26-27 (2009).

Jag tror och hoppas att Språk för bildning kommer att åtminstone snudda vid detta förunderliga. Först ut efter mig är Andrea Castro (tisdag 7/10, kl. 15.15-16.00 i C456, Humanisten, Göteborgs universitet) med sitt föredrag ”Bildningens språk”. Här finns vårt fullständiga program. Men den som till äventyrs missar våra muntliga framföranden behöver inte hänga läpp, till våren ges samtliga studier ut i en antologi som förhoppningsvis kommer finnas fritt tillgänglig för nedladdning på nätet. Mer om detta längre fram.

Publicerat i Bildning, Språk, Utbildning | 3 kommentarer

Vem vill inte vara en vinnare?

Det finns mycket att säga om den nyligen tilländalupna valrörelsen från en språk(vetenskap)lig horisont. Fler än jag har begrundat och lär framöver reflektera över vilken roll språkbruket spelade i valet, de politiska nyckelbegreppen, parollerna, argumentationsteknikerna.

Jag tänker inte orda om SD:s eller andra partiers retorik här, det får andra göra. Bara säga ett par saker om det sorgliga efterspel som – givetvis i form av språkliga handlingar – tog sin början på valkvällen. Det ger mig nämligen ingen ro.

På valkvällen säger Stefan Löfvén: ”Ikväll har Sverige svarat: Nu behövs det en förändring, vi behöver en annan inriktning.” Åsa Romson – vars parti backade – är lika självgott nöjd över alliansregeringens fall.

Men det som hände var ju: De rödgröna ökade med ytterst liten marginal, med som det ser ut netto två mandat jämfört med 2010, och framför allt M läckte till SD, som mer än dubblade sitt stöd.

Det skall föreställa en seger för de rödgröna? Är skadeglädjen över den borgerliga regeringens fall så kompakt att ledningarna för S och MP tror sig kunna förtränga det för alla utom SD bekymmersamma valresultatet genom att leka vinnare och påstå sig ha fått starkt mandat från folket?

Den enda statsmannamässiga reaktionen hade varit att 1) understryka situationens allvar för hela nationen och 2) medge att den enda egentliga vinnaren är SD.

Publicerat i Politik, Språk | Lämna en kommentar

Apan och bildningen

Som jag skrivit om tidigare leder jag det här året ett litet projekt som vi kallar Språk för bildning. Jag har haft anledning att läsa en mängd texter om bildning, historiska och samtida. Bildning är ingen enkel sak. Begreppet mångtydigt, notoriskt svårfångat. Det hela är bedrägligt. Man kan tala om ”bildning” som något fint och alternativt men utan att precisera vari den egentligen består. Det produktiva hos bildningsbegreppet är att det öppnar för en diskussion som är viktig idag. Vad skall vi ha akademiska studier till? I vad mån kan högre utbildning stöpas i färdiga former och är det ens möjligt att – som vi ju gör idag – formulera tydliga lärandemål för varje enskild kurs? Behöver vi en kanon?

Ett försök att omtolka bildningsbegreppet görs av Stefan Jonsson i antologin Bildningens förvandlingar utgiven på Daidalos 2007 (red. Bernt Gustavsson). Hans bidrag heter ”Apans bildningsresa. Europeiska bildningsidéer och postkolonial teori”. Alla som läst Jonsson vet hur elegant han resonerar, hur vältempererat och effektivt han skriver. I den här texten utgår han från Kafkas novell ”En redogörelse inlämnad till en akademi”. En apa för ordet i Kafkas text, en apa som hämtats på Guldkusten och skeppledes fraktats till Europa. Han är inte vilken apa som helst men en som genom att härma människor lyckats tillägna sig en bildning i nivå med en genomsnittlig europé. Han har ”blivit” människa. Jonsson tolkar novellen som en bild av kolonialismen. Apan är ”Den Andre”, den koloniserade människan som måste överge sitt ursprung och anpassa sig till den vite mannens kultur för att bli fullvärdig människa.

Det finns mycket att säga om Jonssons text. Bildningstanken ligger givetvis inbäddad i en tid och i ett idégods som också innebar kolonialism och rasism. För vår tid måste bildningstanken se annorlunda ut än vad den gjorde på 1800-talet. Så långt inga problem. Men Jonsson är så ivrig att påvisa den västerländska civilisationens uselhet att han inte förmår skilja på en bildningstanke som är universell, i princip färgblind och för alla lika och en politisk kolonialpraktik som nog inte hade Wilhelm von Humboldts skrifter som inspirationskälla. Allt som händer under kolonialismens tidevarv flyter för Jonsson samman till ett och samma, den ena går inte att skilja från det andra. Han lyckas inte härleda den brutala kolonialismens genesis i bildningsfilosofi. Det är ett lika valhänt som odifferentierat sätt att skriva historia.

Jonssons användning av skönlitteratur är försåtlig. Det är inte den historiska kontexten som får förklara Kafkas novell. Tvärtom får Kafkas novell – eller rättare sagt: Jonssons postkoloniala tolkning av densamma – förklara européernas behandling av koloniserade folk. En mångtydig Kafkatext blir ett raster som självklart och entydigt appliceras på historien. När Jonsson diskuterar V.S. Naipaul blir det riktigt problematiskt. Genom en märklig samläsning av författarens fiktiva romaner, självbiografiska texter och uttalanden i intervjuer kommer han fram till att Naipaul valt fel väg i livet. Han har försökt bli ”vit” och avskytt och förnekat sitt ursprung på Trinidad. ”Naipaul sitter vid detta tillfälle i en idyllisk stuga i England, och lever dagtid likt en brittisk lord”, skriver Jonsson (s. 208). Fy på sig! Så skall främlingar inte bete sig. Riktigt hur illa Jonsson tycker om Naipaul framgår först när denne jämställs med apan i Kafkas novell.

Det måste framstå som en oerhörd skymf mot Jonssons världsbild att någon med icke-europeiskt ursprung helt och fullt vill leva som europé. Men hur kan det vara det? Vi låter Jonsson själv ge svaret (s. 209-210):

De [ = människor från koloniserade länder; min anm.] har funnit att de inte kan byta ut den identitet som deras ursprung försett dem med – och som ofta är präglad på deras hudfärg och utseende – mot en identitet som är fäst i den europeiska traditionen. I stället gör de anspråk på båda.

Med andra ord: Den som kommer från ett koloniserat land kan aldrig bli en annan än den hon var. Det är inte jag som säger det. Det är Stefan Jonsson. (Hur kan han veta? Har han talat med ”dem”? Ättlingar till invandrare från före detta kolonier – är de också för evigt fast i identiteter präglade av utseende? Upphör klavbindningen någonsin?) I nästa andetag talar han sig varm för ”transkulturella” identiteter, ”mellanrum”, ”dialogism” och annat fint. Jonsson låter som en radikal gränsöverskridare och är så fixerad vid hur De Andra måste bete sig att gränserna aldrig lär kunna överskridas. Det är lätt att se kopplingen till dagens samtalsklimat där ”identitet” är slagträ i politisk debatt – ett hårresande exempel här. Nog är det märkligt, att de som säger sig stå på de förtrycktas sida är så ihärdiga i att tala om hur de måste vara för att inte svika de postkoloniala teoriernas påbud.

Publicerat i Bildning, Gnäll, Litteratur, Politik, Språk, Uncategorized | 5 kommentarer

Är språk vetenskap?

Så löd frågan i en paneldiskussion* på Humanisten, Göteborgs universitet, där jag deltog i förra veckan. Frågan kan tyckas konstigt ställd. Språk i sig är ju ingen vetenskap, snarare studiet av språk. Jag tolkar frågan ”metonymiskt”, där språk står för forskning om språk och för den delen litteratur, och som ett försök att styra bort från den vanliga föreställningen att språk i första hand är en fråga om färdigheter och inlärning.

Min kollega Richard Sörman återger här en Facebook-diskussion som utbröt med anledning av hur frågan var formulerad.

Jag lägger gärna till något. Språk och litteratur hänger nära samman. En truism, ja, men det tål att påpekas, därför att både språk- och litteraturforskning har uppnått en mycket hög grad av specialisering. Det är av godo, metoder har förfinats och teorier har utvecklats så att vi idag har en pluralism av utgångspunkter och tillvägagångssätt. Samtidigt har det skapats en klyfta mellan språk- och litteraturforskning som är problematisk. Särskilt problematisk är den för ämnen som tyska, franska, spanska (som de olyckligtvis heter) och ännu mindre så kallade ”främmandespråk” (vad det nu är) i ett litet land som Sverige.

Eller rättare sagt: Specialiseringen och den allt djupare klyftan är inget större problem om man tar hänsyn till det internationella forskningssamhället. Då är den i delar rentav nödvändig. En kvalificerad språkforskning inom ämnet tyska i Sverige bör kommunicera och stå i ständigt utbyte med internationell forskning. Den som forskar om tysk bisatsordföljd i Sverige gör rätt och bäst i att samarbeta med forskare som har liknande intressen i Tyskland och annorstädes.

Men ämnesidentiteten för dem som ägnar sig åt det akademiska tyskämnet är mer komplicerad än så. Vi är inte bara mer eller mindre högspecialiserade språk-, litteratur- eller kulturvetare. Vi är också  forskare och lärare i ämnet tyska vid svenska lärosäten. Och detta ämne är en sammanflätning av lingvistik, litteraturvetenskap, kulturstudier och språkinlärning. I någon mening bör vi alltså också vara generalister inom undervisningsämnet tyska, så som det är utformat och fungerar i vårt land.

Ett sätt att överbrygga klyftan är att finna områden där språk-, litteratur- och kulturvetenskap befruktar varandra och där gränserna mellan akademiska discipliner inte är sjävklara. Där själva studiet rentav blir fattigt och torftigt om man inte förenar olika disciplinära traditioner. Och det finns många! – Översättningsstudier, retorik, lingvistiska studier av litterär text, språkhistoria som kulturhistoria, för att nämna några. Det finns helt säkert fler. Minns att termen disciplin ju dels handlar om område och dels om disciplinerande maktutövning, som Bengt Kristensson Uggla skriver i inledningen till sin bok Gränspassager (2012). Det finns inget som säger att inte själva föreställningen om disciplinära gränser bör och kan övervinnas, i synnerhet när dessa gränser skär genom akademiska undervisningsämnen.

* Diskussionen anordnades av Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, och var en del av Vetenskapsfestivalen.

Publicerat i Forskning, Litteratur, Språk, Uncategorized, Utbildning | 2 kommentarer

Nkandla: regeringen slår tillbaka

Bara knappt en vecka efter parlamentsvalet i Sydafrika och ANC:s seger slår regeringen tillbaka mot landets JO Thuli Madonsela och hennes rapport om miljonflöden från statskassan till president Jacob Zumas residens i Nkandla. Det är fyra ministrar, med ansvar för bland annat polis, rättsväsende och säkerhetsfrågor, som annonserat att de vill låta högsta domstolen granska rapporten. De anser den vara ”flawed, irrational” och bryta mot principen om maktdelning. Samtidigt har det rests krav på att ministrarna avgår eftersom ”uppgraderingen” av Nkandla har motiverats med argument om skärpt säkerhet.

I tidningen Beeld säger grundlagsexperten Pierre de Vos att ministrarnas motattack är ”absurd, förfärligt felplacerad och sanslös”. Han tror inte de lyckas ogiltigförklara Madonselas rapport. Men som de Vos säger till Mail & Guardian handlar det kanske mest om att dra ut på processen, som kan ta flera år. Under tiden är Zuma tillfälligt kvitt problemet. Man undrar ju: Hur länge står det statsbärande partiets medlemmar ut med en så skrupelfri partiordförande och president?

Publicerat i Politik, Sydafrika | Lämna en kommentar

Rian Malan och Stefan Helgesson om Sydafrika på valdagen

Idag går alltså Sydafrika till val. Den stora frågan är inte om ANC vinner, utan med vilken marginal. Får partiet två tredjedelars majoritet kan det ändra i författningen som det finner för gott, annars inte, om jag förstått saken rätt. Med tanke på korruptionsaffärerna och den tilltagande sammanblandningen av stat och parti vore det bästa om ANC inte hamnar så högt. Man får hoppas att den impopuläre Jacob Zuma blir ett sänke för partiet och att det största oppositionspartiet Democratic Alliance går framåt, vilket opinonssiffror pekat på.

Mycket passande har Dixikon just idag publicerat en artikel jag skrivit om Rian Malans moderna klassiker My traitor’s heart, en mycket omskakande självbiografisk bok som spänner över flera hundra år av sydafrikansk historia. Den har 25 år på nacken men är fortfarande aktuell.

Den andra meningen i min text, om att mediernas ointresse för den sydafrikanska valrörelsen är kompakt, vill jag nyansera något. Jag skrev artikeln för några veckor sen och då fanns verkligen inte mycket att läsa. De senaste dagarna har åtminstone Dagens Nyheter spottat upp sig, med rapportering på plats och idag med en artikel i kulturdelen av Stefan Helgesson. Det är en mycket läsvärd rapport (ännu inte på nätet) som griper rakt in i debatter om identitetspolitik.

Jag fäster mig framför allt vid ett resonemang som Helgessons för utifrån en föreläsning av Njabulo Ndebele, ledande akademiker och före detta aktivist i Black Consciousness-rörelsen. Helgesson skriver:

Hans mest anslående resonemang gällde etiketten ”svart”. Att vara svart på 1970-talet var en tillgång. Den svarta medvetenhetsrörelsen (Black consciousness), i vilken Ndebele själv var aktiv, slöt gapet mellan att tänka och att vara.

[…]

Men att vara ”svart” snarare än ”människa” är också en begränsande identitet. I Jacob Zuma ser Njabulo Ndebele ett exempel på den ”svarte pajasen”, en mycket intelligent figur som vet att roa sina överordnade för att skaffa sig egna fördelar. Och när den svarte pajasen själv hamnar i maktställning vill han äga det som en gång förnedrade honom. Det är en konsekvens av 200 års exploatering, men nu – menar Ndebele – är det dags att ta avsked av denna överlevnadsstrategi. Det är inte värdigt det nya Sydafrika att en politisk klass hävdar sin svarthet för att själva få del i precis det ekonomiska system som reproducerar deras ställning som ”svarta”. Om den som är ”svart” ständigt strävar efter att bekräftas som ”svart”, kommer hen någonsin att vara fri att inte vara ”svart”? I stället ”är det dags att den ‘svarte’ i Sydafrika strävar efter det universella, efter att bidra till den samlade erfarenheten av vad det betyder att vara fri i historiskt särpräglade omständigheter.”

Som Helgesson konstaterar är det ”befriande formuleringar”. Särskilt – vill jag tillägga – med tanke på att det ju var BC-rörelsen som hävdade svart identitet på 70- och 80-talen medan ANC lade fram sina visioner bortom identitetspolitisk fixering vid ras och hudfärg. Det ledde till förbittrade strider, mord och våld. 1980-talet var ju inte bara en tid av upptrappat våld mellan regering och opposition, rivaliserande oppositionsgrupper högg varandra i ryggen. Också detta kan man läsa om i Rian Malans bok förresten.

Idag är det ledande ANC-politiker som spelar ut raskortet och talar om ”omvänd apartheid” som något positivt, som jag skrev om här. Låt oss hoppas att fler tar till sig Ndebeles budskap.

Publicerat i Litteratur, Politik, Recension, Sydafrika | Lämna en kommentar

Sonett på Första maj

Ordföranden, på krönet av sin bana,

med Robin Hood-frisyr och rödbrun rock,

och stram uppsyn, mer klassisk än barock,

tar ton och harklar till (en gammal vana):

 

”Kamrater, observera denna fana:

symbolen för vår rörelse, vår flock.

Med vilkens hjälp vi vinner folket, och

vi ännu en gång framtiden kan dana.”

 

Men genom skaran av S-demonstranter,

där ombudsgubbar står med ombudstanter,

snor Valborgsvinden, sniken, snål och vass.

 

Grus, grenar virvlar fram från alla kanter.

När talaren tar form av Rilkes panter

står verkligheten naken, kall och krass.

Publicerat i Förbannad dikt, Politik | 2 kommentarer