Mer om RAF och den svenska vänstern

Tyska terrorister, igen: jag kan inte låta bli. Nyligen kunde man läsa i Aftonbladet om RAF. Carsten Palmaer har bevistat Deutsches Historisches Museum i Berlin och utställningen ”RAF – Terroristische Gewalt”. Det är om jag förstår saken rätt i grunden samma utställning som jag besökte för snart ett år sen i Stuttgart och skrev om här, ”RAF – Terror im Südwesten”.

Det är lite svårt att förstå vad Palmaer vill säga med sin text, annat än att RAF:s terroristiska våld – en rubrik han finner onyanserad – visserligen var fel, men att man minsann inte får glömma bort polisbrutaliteten. Han skriver också:

När den västtyska statsapparaten slog tillbaka med full kraft protesterade den tyska vänstern och kunde stämplas som en grupp terroristsympatisörer. Människor som upprördes över en rättsstat på fallrepet avskedades från sina arbeten och dömdes till fängelse. Vilket med vettlös logik ledde till att några av dem faktiskt blev terrorister.

Ett vettigt resonemang, kan tyckas – det är givet att terroriststämplingen av vänstermänniskor var olycklig och solklart att västtyska staten både före och efter RAF:s grundande gjorde sig skyldig till övergrepp. I mina ögon är det ändå naivt. Snarare låg det nog i RAF:s strategi att med bomber och gevär provocera fram statligt övervåld, få staten och polisen att visa sitt rätta fascistiska ansikte – för att vinna ytterligare stöd och få riktigheten i den egna ideologin bekräftad.

Som ju gick ut på att den västtyska staten var en till demokrati nödtorftigt maskerad fascistisk apparat.

Jag ser Carsten Palmaers resonemang som symptomatiskt för en vänster som inte vill eller kan vidkännas det verkliga problemet med RAF. De ville väl men hamnade fel, och staten brutaliserades på kuppen, sägs det. Som om det var något som hände av bara farten. Historiska omständigheter och biografiska faktorer spelade givetvis en roll, ja, men vad var RAF:s syfte? Deras ideologi och handlande måste förstås i ett sammanhang av revolutionär marxism-leninism som en våldsideologi. Syftet var att slå sönder staten. Att tvinga den att komma ut som fascistisk var ett viktigt steg på vägen dit. Den som vill förstå RAF måste alltså vara beredd att idka ideologikritik snarare än att sjunga svanesånger över att en i grunden vällovlig världsförbättrariver slog slint. Delar av svensk vänster verkar fortfarande inte vara förmögen till det.

Annonser
Publicerat i Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar

Leif GW Persson och RAF

Jag är ingen kännare av kriminallitteratur men av det jag läst i svenskspråkig väg håller jag Leif GW Perssons trilogi om välfärdsstatens fall högst. Helt nyligen visade SVT Den fjärde mannen, en dramatisering byggd på trilogins andra bok, En annan tid, ett annat liv (2003). Den var synnerligen lyckad, till skillnad från föregångaren En pilgrims död (baserad på den första och den tredje boken i sviten, Mellan sommarens längtan och vinterns köld från 2002 och Faller fritt som i en dröm från 2007) som handlade om Palmemordet och gjorde ett ganska spretigt intryck.

De här romanerna är ett oavbrutet nöje att läsa tack vare GW:s sällsynta förmåga att väva samman polisiärt arbete med politiskt spel på högsta nivå. Lägg till det den oemotståndliga grovkornigheten i humor, dialog och personteckning samt några oförglömliga romanfigurer – jag tänker främst på Lars Martin Johansson och Evert Bäckström, men böckerna är närmast överrika på spetsiga sidofigurer. Samtliga tre böcker är tämligen renons på yttre dramatik och action. Faller fritt som i en dröm består i stort sett i att några poliser tar sig an Palmemordet på nytt och bedriver spaningsarbete. Ändå läser man som besatt.

För En annan tid, ett annat liv / Den fjärde mannen är startpunkten ett mord på en man som långt senare visar sig ha haft kopplingar till de RAF-terrorister som ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. De kallade sig Kommando Holger Meins, efter den RAF-medlem som svalt sig till döds i fängsligt förvar 1974. Syftet var att tvinga västtyska staten att släppa RAF:s hårda kärna (Baader med flera) fri. Det misslyckades, förstås.

Leif GW Persson vågar sig alltså på den kittlande tanken att ockupanterna fick hjälp av svenskar. Och den kvinna som mordmisstankarna slutligen pekar på – också hon med kopplingar till ambassadockupanterna – visar sig i romanens nutidsplan stå på tröskeln till försvarsministerposten i en svensk regering. På så vis blir hans berättelse också en betraktelse över den radikala vänstern, som blev mäktiga män och kvinnor i stat och näringsliv så snart det röda årtiondet var över. En helt central roll spelar också de så kallade Rosenholzakterna, ett arkiv med uppgifter om DDR:s utrikesspionage som på gåtfulla vägar hamnade hos CIA.

Var det så? Fick ockupanterna direkt svensk hjälp? Det vet vi inte. Men romanen är en fiktion och GW:s syfte verkar vara att gestalta möjliga sprickor i det svenska folkhemsbygget. I svitens första och sista del koncentrerar han sig på turerna kring Palmemordet – GW har väl aldrig trott att Christer Pettersson höll i vapnet – och det är inte många aktörer, fiktiva eller verkliga men maskerade som romanfigurer, som undkommer hans beska kritik. Böckerna är en i mina ögon ganska trovärdigt gestaltad plädering för polisspåret. I En annan tid, ett annat liv är det istället kopplingarna mellan RAF och svensk vänster, CIA, Berlinmurens fall och svensk inrikespolitik som skärskådas.

Få författare kan få en konspirationsteori att framstå som så rimlig som Leif GW Persson. Jag tror att det är en förklaring till hans storhet som kriminalförfattare.

Publicerat i Litteratur, Politik, RAF, Tyskland | Lämna en kommentar

Nyorden 2014

Se där, bara någon dag efter att jag skrivit om DN:s kommentarer till årets politiska ord meddelade Institutet för språk och folkminnen årets nyord. Det som faller i ögonen är hur många politiskt laddade ord som återfinns på listan, framför allt hemmahörande i identitetspolitiska tankeriktningar och projekt. Här finns alltså cisperson, genusbudgetering, icke-binär, rasifierad, tvåkönsnorm. Kanske kommer 2014 gå till historien som året då identitetspolitiken och normkritiken satte avtryck i språkbruket på allvar? I nyordslistan märks också spår av den allt mer intensiva debatten om rasism, blåbrun och kärrtorpa.

Intressant nog har DN samlat sig till en liten kommentar. I dagens tidning (2014-12-30) skriver Hanna Fahl på kultursidan apropå de politiska nyorden att ”[f]inns det inte ord så finns det inget att prata om, och det vi inte pratar om blir osynligt. Det är en sanning så självklar att den känns banal (…)”.

Vad menar hon egentligen? Om det skall tolkas som en utsaga om språket i allmänhet så går det att instämma: saknas ord (eller språk i vid bemärkelse) så kan vi inte gärna prata. Det är en självklar sanning. Men jag misstänker att Hanna Fahl egentligen vill säga något annat, något substantiellt om nyorden i stil med att det blir möjligt att tala om och föreställa sig vad en cisperson är först när vi har ordet cisperson.

Nej, det är inte en självklar sanning, kanske på DN:s kulturredaktion, men inte i språkvetenskaplig teori. Det är snarare en hemkokt variant av tesen om språklig relativism som inte är rimlig därför att den blandar samman ordform och begrepp. Ja, det kan vara lättare att få syn på fenomen och sakförhållanden om de motsvaras av en term. Begreppet knyts till termen på ett tydligt vis. Men nej, frånvaron av en lexikal form för en företeelse hindrar inte att vi kan tala om eller föreställa oss densamma. Begreppet måste inte förbli osynligt bara för att vi saknar en term, det är bara inte lexikaliserat. Vi kan alltid skriva om, parafrasera och definiera. Och framför allt, när vi tycker oss ha behov av att tala om något så hittar vi oftast ett ord för det.

Svenska Dagbladet publicerar fortfarande språkspalter skrivna av lingvister. Mycket hedervärt, jag läser dem ofta. De dagarna är längesen förbi på DN. Istället skickas en popkulturkrönikör ut att kommentera nyord. Det blir måhända mer underhållande så, mer klickbart, vad vet jag, men priset vi får betala är teoretiska dikeskörningar.

Publicerat i Politik, Språk, Språkkritik | 2 kommentarer

Språkkritik i DN vid årets slut: om ‘cis’ och andra ord

I dagens DN kan man läsa om årets politiska ord. Det är ledarskribenterna som under rubriken ”Från käbbel till nyval” kommenterar några särskilt laddade ord som florerat i den politiska offentligheten under året som gått.

Jag tycker det är ganska fyndigt. Och ett bra sätt att visa hur politisk debatt kan förstås som språkligt spel. Likaså blir det tydligt i ledarsidans sammanställning att politiska ord – forskningen talar här om nyckelord och slagord – i sig ofta kondenserar en hållning, en åsikt, ett program. Inte alla de ord som ledarsidan tar upp är slagord, men några är det.

Tag till exempel ordet ingångsvärde. Det förknippar vi mer än med någon annan med statsminister Stefan Löfvén efter den politiskt turbulenta hösten. Partierna skulle tvärs över blockgränsen sätta sig ned tillsammans och samtala och förhandla, vart och ett med sina ingångsvärden. Löfvéns syfte var givetvis att signalera öppenhet och samarbetsvilja. DN:s ledarskribent Gunnar Jonsson konstaterar att ordet sammanfattar statsministerns hållning att vara ”så otydlig som möjligt”. Om Löfvéns till allianspartierna utsträckta händer verkligen var så tomma eller om de bar på politiska frukter att skörda för motparten har jag ingen aning om. Men det finns alltid en risk med vaga politiska ord. Om de inte fylls med konkreta innehåll kan de uppfattas som tomma. De förlorar i valör och blir svåra att använda med trovärdighet.

Ett annat intressant ord är EU-migrant, en mer formell benämning på de tiggare som blivit en vanlig syn på senare år. Att ‘EU’ är bestämningsled i ordet indikerar en syn på tiggarna och deras problem som en angelägenhet för EU. Susanna Birgersson skriver:

Genom att inte blanda in begreppet romer slipper vi tänka på den antiziganism som är en av orsakerna. Samtidigt, genom att inte tala om ”romska tiggare” undgår vi att skapa en olycklig språklig koppling mellan romer generellt och tiggeri.

Det är sålunda en både aningen kallsinnigt byråkratisk och korrekt benämning.

Jag vet för lite om romska tiggare och EU-regler för att reda ut den sakpolitiska bakgrunden men Birgersson pekar ändå på hur svåra ombenämningar kan vara. I grund och botten ligger problemet i frågan vad som skall fokuseras eller konceptualiseras på bekostnad av vad. En möjlig kritik av EU-migrant är ju att ordet står fram som så neutralt att det kan tolkas som en eufemism för något som rymmer mycket tragik.

Frågan här är alltså hur man språkligt skall kategorisera grupper av människor. Med det vill jag säga något om ytterligare ett ord i DN:s lista: cisnormativitet. Hanne Kjöller placerar, helt riktigt, ordet i identitetspolitik. ‘Cis’-ledet framhäver enhetlighet och entydighet i könsidentiteten. En cisperson har en linjär och förutsägbar könsidentitet, juridiskt, biologiskt och socialt, och lever enligt cisnormen. En cisperson är motsatsen till trans eller queer. Ordet syftar till att framhäva språkligt det som är normalfallet och inte behövt benämnas. Och går det att lexikalisera så är det också lättare att kritisera: ‘cis’ hör mycket riktigt hemma i samma identitetspolitiska och normkritiska tankeströmning som gett oss ‘hen’.

Men än – det är mitt intryck i alla fall – har inte ‘cis’ slagit igenom på allvar. Det spelar fortfarande en marginell offentlig roll jämfört med ‘hen’. Därför tycker jag inte att det är motiverat att ta upp som ett av årets centrala politiska ord. Mycket mer brisant har ju diskussionen varit om och kring orden rasifierad och rasifiering.

Jag tror ändå att ‘cis’ har framtiden för sig, eftersom det är en viktig pjäs på den normkritiska scenen. Det är nu inte bara det som avviker från eller överskrider normer men också det förment normala som skall benämnas. Jag tolkar det som nästa steg efter ‘hen’. Däremot har jag svårt att tro att ‘cis’ kommer åtnjuta samma högkonjunktur som vårt nya pronomen har gjort och gör, av det enkla skälet att ‘hen’ vid sidan av sin normkritiska potential är ett språkekonomiskt könsneutralt alternativ till otympliga skrivningar av typen ‘han och hon’ och ‘vederbörande’ (självaste Ulf Lundell använder ‘hen’ i sin blogg!). Jag har svårt att se att ‘cis’ på liknande vis kan användas utan explicit normkritiska anspråk – i alla fall inte idag.

Lägg till det att ‘cis’ inte i första hand är en självbenämning. Medan ‘hen’ och ‘queer’ är ord som lanserats inifrån normkritiska rörelser – som självbenämningar – och vunnit mark i det allmänna och offentliga språkbruket, är ‘cis’ en benämning på andra. Det är alltså inte primärt cispersonerna själva som vill kalla sig så. Det är de normkritiska som vill benämna de heterosexuella, under ”normen” slavande människorna på det viset. Kan man tänka sig att en heterosexuell person utan minsta stänk av ironi säger om sig själv att ”jag är en cisperson”? Jag är mycket tveksam till det.

Frågan är också vem som har behov av och vill använda ordet. Skall ett nyord göra karriär i allmänspråket måste det uppfattas som relevant eller fylla en lexikal lucka. Uppfyller ‘cis’ de kriterierna utanför normkritiska diskurser? Jag är inte så säker på det. För dem som inte är intresserade av att aktivt kritisera cisnormen, heteronormen eller någon annan könsnorm fyller ‘cis’ troligen ingen viktig funktion.

Jag kan givetvis ha helt fel. Det är lätt att ha det när man skådar in i den språkliga kristallkulan.

Publicerat i Politik, Språk, Språkkritik, Uncategorized | 1 kommentar

Bloggaren Lundell har hittat hem

Som nybliven tvåbarnsfar hinner jag knappt ens läsa. Under den dryga vecka som förflutit sedan vårt andra barn kom till världen har jag avverkat femton sidor i Skymningsmarker av Coetzee, mästarens debutroman. Därtill ströläst DN till frukost, ett och annat i Der Spiegel. En massa skräp på nätet (såg jag nåt om en som heter Björn Söder?).

Samt – förstås – Ulf Lundells blogg. Lundell har alltså börjat blogga helt nyligen och jag hör till dem som jublar inombords över att få rapporter direkt in i telefonen från folkpensionärens vindpinade tillvaro nere vid Stenshuvud. Men Ulf hade inte varit Lundell om han inte skrev sina inlägg på maskin, för att sedan få dem inmatade i datorn och postade i bloggen av någon annan.

Bloggen är helt rätt format för Lundell, vill jag mena. Hur då? Egentligen har han ju alltid varit bloggare, om än han publicerat sig i bokform, romaner, noveller, dikter, dagboksliknande textsjok. Stort har alltid blandats med smått, infall med utfall, impressioner med samtidskommentar, berättande med resonemang, taffliga formuleringar med språklig briljans. Och så är det ju också i hans blogg. Jag har i ärlighetens namn haft genuint svårt att ta mig igenom hans större romaner, Jack undantagen. Det har varit för mycket pladder, för mycket språklig tom- och rundgång, för jämntjockt. Så har det varit med hans låtar också, framför allt på senare år, jag har för övrigt alltid mycket hellre lyssnat på Lundell än läst hans böcker. Men hans högstanivå är likafullt skyhög.

Särskilt har jag alltid uppskattat ögonblicksbilderna, impressionerna, infallen av humor, de snabba penseldragen, de vassa observationerna, som ju också finns i hans sångtexter. ”Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll”, sjunger han i Jag saknar dig. ”Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp”, heter det i en ännu äldre klassiker. Jag kunde tusenfaldiga listan. Sådana bilder, ibland bara en vardaglig detalj, till synes poänglös, andra gånger uttryck för en stämning, inställning eller livskänsla, är nog ändå den största behållningen med många av Lundells texter. I bloggen får vi dem direkt, utan att behöva kämpa oss igenom flerhundrasidiga romaner. Så här skriver han 16 december:

Tisdag.
Regn och blåst. Jag har en sparvhökshona som slår till här mot fåglarna som tar frön och fett utanför köksfönstret. Kommer som skjuten ur en kanon, lågt, snabbt in, snabbt ut. utom då och då när hon rent sonika sätter sej på den gamla mattpiskarställningen och…sitter där. Mycket vacker.

Lundell har hittat hem med sin blogg. Jag hoppas innerligt att han inte tröttnar.

Publicerat i Litteratur, Populärkultur, Språk | Lämna en kommentar

Vad är egentligen en ”hearing”?

Ett panelsamtal kallas för ‘hearing’.
Med en svenskspråkig term blir det ‘höring’.
Medan ‘hearing’ är väldigt likt ‘Hering’*,
så kan ‘höring’ förväxlas med ‘öring’.

* = sill (tyska)

Denna versifierade reflektion kom till mig sedan jag deltagit i Humanistiska fakultetens hearing om språk under rubriken ”Vem får vara med? Vem får tala och vad kan vi tala om?, vars förutsättningar och utgångspunkter man kan göra sig en bild av här och vars resultat kan avläsas här. Hearingen kommer att kunna ses på webben framöver, i en nedklippt version.

Vad skall en hearing vara bra för? I värsta fall blir det en tillställning av hallelujastämning och konsensus, där alla håller med om att Språk Är Viktigt. Den här gången blev det faktiskt inte så, tack vare frispråkiga panelister och inte minst en skicklig moderator i John Chrispinsson. För mig skänkte han ett nytt ansikte åt Wallenbergsfärens valspråk ”verka, inte synas”. Chrispinsson lotsade diskussionen framåt med säker hand, alltid närvarande men utan att ta över showen. Inte för att jag hade väntat mig det av honom, men man har ju sett andra moderatorer kliva över den gränsen både en och annan gång.

Det blev ett infallsrikt och tidvis ganska underhållande samtal. Den som forskar om språk kanske inte lärde sig så mycket nytt, jag vet inte, men det var hälsosamt att se våra (forskarnas) inlägg brytas mot publicisternas (Jenny Hostetter, Patrik Hadenius, Mustafa Can). Mer vill jag egentligen säga, eftersom min medverkan måhända gör mig blind både för det ena och det andra.

Men om jag lägger denna hearing och den starka uppslutningen (fullsatt hörsal) bredvid seminarieserien Språk för bildning, som lockat förvånansvärt många deltagare (över 60 åhörare på plats när Richard Sörman talade om studier i franska som ”allmänbildning och tolkning”!), tonar en bild fram. Det är bilden av ett stort intresse för att diskutera och reflektera över språk och alla dess samband med samhället vi lever i, kulturen vi verkar i, politiken som omger oss. Och talet om bildning är i det ljuset kanske akademins svar på matkulturens slow food, en protest i det lilla mot det höga tempot och konkurrensen som präglar också humanistisk utbildning och forskning. Om det vittnar de senaste årens talrika publikationer som sökt återupprätta bildningsbegreppet.

Jag väntar mig inte att vi med Språk för bildning eller hearingar om språk kan förändra något i grunden (i synnerhet inte när vi har en regering som utan att blinka aviserar fatala stryptag på väsentliga språkinstitutioner som Terminologicentrum). Men om vi kan erbjuda en plats för en timmes samtal och reflektion så är det gott nog. Om vi kan sätta in språkutbildning i en tradition av bildning, med allt vad det innebär, får man vara nöjd.

Publicerat i Dagsvers, Förbannad dikt, Gnäll, Språk, Utbildning | Lämna en kommentar

Språk för bildning har startat

Jag har tidigare skrivit om Språk för bildning, det bildningsprojekt som jag leder under året. Igår var det så dags att starta den seminarieserie där projektets sex deltagare presenterar sina ministudier av bildning i akademisk språkutbildning. Jag stod för underhållningen, ett föredrag på temat ”Vem ansvarar för språket?”. Det blev en resa som startade på Utöya och slutade i tyska ”Unwörter” (ungefär ‘icke-ord’), som koras varje år av det språkkritiska initiativet Unwort des Jahres. Publiken jag talade inför utgjordes till största delen av studenter, vilket var särskilt roligt.

Om mitt eget bidrag vill jag inte orda mer här. Allmänt är vårt projekt, tror jag, välkommet. Bildning handlar i någon mening om kärnan i universitet. Diskussioner om bildning har ju gjort comeback på senare år, som en reaktion mot den allt tydligare instrumentaliseringen av kunskap som följt i Bolognaprocessens spår. Varför håller man på egentligen, som lärare, forskare eller student? Inte är det för att formulera vattentäta ”lärandemål” för varje enskild delkurs eller räkna ut exakt hur många timmar som krävs för att förmedla stoffet i en lärobok, eller för den delen att som student veta exakt vilka sidor som måste läsas till tentan.

Nej, det är ju för rörelsens skull, rörelsen mot det obekanta, främmande, att öppna sig, att låta sig beröras och förflyttas i tanken. Det är det där stora som händer när man i efterhand plötsligt inser: jag har blivit en annan, studierna har förändrat mig på ett sätt som jag aldrig kunnat ana. Det är själva essensen i bildning, tycker jag, mötet mellan det subjektiva och det objektiva, att växa som människa i mötet med vetenskapen, att göra den till sin. Tanken är inte min eller på något vis originell. Gå gärna till en av bildningstraditionens urskrifter, ”Om den inre och yttre organisationen av de högre vetenskapliga läroanstalterna”, och ta del av Wilhelm von Humboldts resonemang. Texten finns i svensk översättning i Psykoanalytisk tidskrift 26-27 (2009).

Jag tror och hoppas att Språk för bildning kommer att åtminstone snudda vid detta förunderliga. Först ut efter mig är Andrea Castro (tisdag 7/10, kl. 15.15-16.00 i C456, Humanisten, Göteborgs universitet) med sitt föredrag ”Bildningens språk”. Här finns vårt fullständiga program. Men den som till äventyrs missar våra muntliga framföranden behöver inte hänga läpp, till våren ges samtliga studier ut i en antologi som förhoppningsvis kommer finnas fritt tillgänglig för nedladdning på nätet. Mer om detta längre fram.

Publicerat i Bildning, Språk, Utbildning | 3 kommentarer