Münkler-Watch: om studenters anonymitet

När jag bodde i Berlin 2008 gjorde jag en längre intervju med statsvetarprofessorn Herfried Münkler vid Humboldtuniversitet för Axess Magasin. Jag kan inte förneka att jag var imponerad. Münkler har nämligen en enastående förmåga att dra upp de stora linjerna och känna igen mönstren i detaljerna. Mycket tydligt i en av hans mest kända och översatta böcker, Die neuen Kriege från 2002, där han visar hur vår tids typiska krigföring bryter med den så kallade westfaliska ordning enligt vilken krig utkämpas mellan reguljära statliga stridskrafter. Därtill är Münkler bländande vältalig.

Nu kan man följa hans framfart i föreläsningssalen på bloggen Münkler-Watch. Här granskas och kritiseras han – anonymt – föreläsning för föreläsning.

Närmare bestämt rör det sig om hans översiktskurs i ”Politische Theorie und Ideengeschichte” (Politisk teori och idéhistoria) och kritiken grundas på ett politiskt ställningstagande från vänster mot Münkler som exponent och talesman för en ”mittens extremism”. Med det, förklaras det på bloggen, avses en världsbild som återanvänder tankemönster från kalla krigets dagar: västvärlden står för det goda och det legitima, medan hot och problem kommer utifrån och radikal samhällskritik avfärdas som extremism.

Münkler sägs skämta om att litteraturlistan bara innehåller ”europeiska författare. [Konstpaus]. Inga afrikaner”, ironisera över genuskorrekta språkformer och uttrycka sig ”pietetslöst” om flyktingströmmarna över Medelhavet.

Sådant kan säkert diskuteras, i synnerhet som en typisk Vorlesung vid ett tyskt lärosäte är just en föreläsning och inget seminarium. Men det är svårt att se de anonyma bloggarnas tilltag ens som ett försök till dialog. De övervakar hans föreläsningar i skydd av sin anonymitet, antecknar, spelar in och publicerar. Punkt. Münkler har förklarat sig beredd att ställa upp på offentlig debatt men kritikerna har avböjt. De hävdar: Han är retoriskt överlägsen. Münkler själv säger till Tagesspiegel: ”Om de är övertygade om att ha de bästa argumenten finns det inget skäl att undvika en diskussion.”

Liknande aktioner – ibland med rent inkvisitoriska inslag – genomfördes av radikala västtyska studenter under 60- och 70-talen. Det skulle göras rent hus med reaktionära gamla professorer.

Så här dramatiskt går det sällan till på svenska högskolor och universitet. Likväl finns det betydande inslag av anonymitet. Jag tänker främst på de modeller för utvärdering av kurser som vid många lärosäten bygger på att studenterna kan framföra sina åsikter anonymt. Det har å ena sidan sin poäng: studenterna kan yttra sig fritt om läraren och kursen utan att behöva identifieras. Å andra sidan innebär det att man inte behöver ta ansvar för sina utsagor eller gå i dialog med den lärare vars kurs eller undervisning man har synpunkter på. Är det verkligen av godo? Vill vi inte bidra till ett demokratiskt, ansvarstagande sinnelag? Om vi menar allvar med att studenterna ska ta ansvar för sitt lärande och sin kritiska reflektion över detsamma, då borde vi nog sätta större värde på idén att alla, lärare likaväl som studenter, står för sina ställningstaganden – också om det kan upplevas som obekvämt. Det handlar ytterst om vilket slags seminarie- och samtalskultur vi vill odla i akademisk utbildning.

Annonser
Det här inlägget postades i Tyskland, Utbildning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s