Leif GW Persson och RAF

Jag är ingen kännare av kriminallitteratur men av det jag läst i svenskspråkig väg håller jag Leif GW Perssons trilogi om välfärdsstatens fall högst. Helt nyligen visade SVT Den fjärde mannen, en dramatisering byggd på trilogins andra bok, En annan tid, ett annat liv (2003). Den var synnerligen lyckad, till skillnad från föregångaren En pilgrims död (baserad på den första och den tredje boken i sviten, Mellan sommarens längtan och vinterns köld från 2002 och Faller fritt som i en dröm från 2007) som handlade om Palmemordet och gjorde ett ganska spretigt intryck.

De här romanerna är ett oavbrutet nöje att läsa tack vare GW:s sällsynta förmåga att väva samman polisiärt arbete med politiskt spel på högsta nivå. Lägg till det den oemotståndliga grovkornigheten i humor, dialog och personteckning samt några oförglömliga romanfigurer – jag tänker främst på Lars Martin Johansson och Evert Bäckström, men böckerna är närmast överrika på spetsiga sidofigurer. Samtliga tre böcker är tämligen renons på yttre dramatik och action. Faller fritt som i en dröm består i stort sett i att några poliser tar sig an Palmemordet på nytt och bedriver spaningsarbete. Ändå läser man som besatt.

För En annan tid, ett annat liv / Den fjärde mannen är startpunkten ett mord på en man som långt senare visar sig ha haft kopplingar till de RAF-terrorister som ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm 1975. De kallade sig Kommando Holger Meins, efter den RAF-medlem som svalt sig till döds i fängsligt förvar 1974. Syftet var att tvinga västtyska staten att släppa RAF:s hårda kärna (Baader med flera) fri. Det misslyckades, förstås.

Leif GW Persson vågar sig alltså på den kittlande tanken att ockupanterna fick hjälp av svenskar. Och den kvinna som mordmisstankarna slutligen pekar på – också hon med kopplingar till ambassadockupanterna – visar sig i romanens nutidsplan stå på tröskeln till försvarsministerposten i en svensk regering. På så vis blir hans berättelse också en betraktelse över den radikala vänstern, som blev mäktiga män och kvinnor i stat och näringsliv så snart det röda årtiondet var över. En helt central roll spelar också de så kallade Rosenholzakterna, ett arkiv med uppgifter om DDR:s utrikesspionage som på gåtfulla vägar hamnade hos CIA.

Var det så? Fick ockupanterna direkt svensk hjälp? Det vet vi inte. Men romanen är en fiktion och GW:s syfte verkar vara att gestalta möjliga sprickor i det svenska folkhemsbygget. I svitens första och sista del koncentrerar han sig på turerna kring Palmemordet – GW har väl aldrig trott att Christer Pettersson höll i vapnet – och det är inte många aktörer, fiktiva eller verkliga men maskerade som romanfigurer, som undkommer hans beska kritik. Böckerna är en i mina ögon ganska trovärdigt gestaltad plädering för polisspåret. I En annan tid, ett annat liv är det istället kopplingarna mellan RAF och svensk vänster, CIA, Berlinmurens fall och svensk inrikespolitik som skärskådas.

Få författare kan få en konspirationsteori att framstå som så rimlig som Leif GW Persson. Jag tror att det är en förklaring till hans storhet som kriminalförfattare.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Politik, RAF, Tyskland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s