Bloggaren Lundell har hittat hem

Som nybliven tvåbarnsfar hinner jag knappt ens läsa. Under den dryga vecka som förflutit sedan vårt andra barn kom till världen har jag avverkat femton sidor i Skymningsmarker av Coetzee, mästarens debutroman. Därtill ströläst DN till frukost, ett och annat i Der Spiegel. En massa skräp på nätet (såg jag nåt om en som heter Björn Söder?).

Samt – förstås – Ulf Lundells blogg. Lundell har alltså börjat blogga helt nyligen och jag hör till dem som jublar inombords över att få rapporter direkt in i telefonen från folkpensionärens vindpinade tillvaro nere vid Stenshuvud. Men Ulf hade inte varit Lundell om han inte skrev sina inlägg på maskin, för att sedan få dem inmatade i datorn och postade i bloggen av någon annan.

Bloggen är helt rätt format för Lundell, vill jag mena. Hur då? Egentligen har han ju alltid varit bloggare, om än han publicerat sig i bokform, romaner, noveller, dikter, dagboksliknande textsjok. Stort har alltid blandats med smått, infall med utfall, impressioner med samtidskommentar, berättande med resonemang, taffliga formuleringar med språklig briljans. Och så är det ju också i hans blogg. Jag har i ärlighetens namn haft genuint svårt att ta mig igenom hans större romaner, Jack undantagen. Det har varit för mycket pladder, för mycket språklig tom- och rundgång, för jämntjockt. Så har det varit med hans låtar också, framför allt på senare år, jag har för övrigt alltid mycket hellre lyssnat på Lundell än läst hans böcker. Men hans högstanivå är likafullt skyhög.

Särskilt har jag alltid uppskattat ögonblicksbilderna, impressionerna, infallen av humor, de snabba penseldragen, de vassa observationerna, som ju också finns i hans sångtexter. ”Och himlen över Västerbron är gaslågeblå nu ikväll”, sjunger han i Jag saknar dig. ”Håret som en flagga på ditt kvinnoskepp”, heter det i en ännu äldre klassiker. Jag kunde tusenfaldiga listan. Sådana bilder, ibland bara en vardaglig detalj, till synes poänglös, andra gånger uttryck för en stämning, inställning eller livskänsla, är nog ändå den största behållningen med många av Lundells texter. I bloggen får vi dem direkt, utan att behöva kämpa oss igenom flerhundrasidiga romaner. Så här skriver han 16 december:

Tisdag.
Regn och blåst. Jag har en sparvhökshona som slår till här mot fåglarna som tar frön och fett utanför köksfönstret. Kommer som skjuten ur en kanon, lågt, snabbt in, snabbt ut. utom då och då när hon rent sonika sätter sej på den gamla mattpiskarställningen och…sitter där. Mycket vacker.

Lundell har hittat hem med sin blogg. Jag hoppas innerligt att han inte tröttnar.

Det här inlägget postades i Litteratur, Populärkultur, Språk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s