Vad är egentligen en ”hearing”?

Ett panelsamtal kallas för ‘hearing’.
Med en svenskspråkig term blir det ‘höring’.
Medan ‘hearing’ är väldigt likt ‘Hering’*,
så kan ‘höring’ förväxlas med ‘öring’.

* = sill (tyska)

Denna versifierade reflektion kom till mig sedan jag deltagit i Humanistiska fakultetens hearing om språk under rubriken ”Vem får vara med? Vem får tala och vad kan vi tala om?, vars förutsättningar och utgångspunkter man kan göra sig en bild av här och vars resultat kan avläsas här. Hearingen kommer att kunna ses på webben framöver, i en nedklippt version.

Vad skall en hearing vara bra för? I värsta fall blir det en tillställning av hallelujastämning och konsensus, där alla håller med om att Språk Är Viktigt. Den här gången blev det faktiskt inte så, tack vare frispråkiga panelister och inte minst en skicklig moderator i John Chrispinsson. För mig skänkte han ett nytt ansikte åt Wallenbergsfärens valspråk ”verka, inte synas”. Chrispinsson lotsade diskussionen framåt med säker hand, alltid närvarande men utan att ta över showen. Inte för att jag hade väntat mig det av honom, men man har ju sett andra moderatorer kliva över den gränsen både en och annan gång.

Det blev ett infallsrikt och tidvis ganska underhållande samtal. Den som forskar om språk kanske inte lärde sig så mycket nytt, jag vet inte, men det var hälsosamt att se våra (forskarnas) inlägg brytas mot publicisternas (Jenny Hostetter, Patrik Hadenius, Mustafa Can). Mer vill jag egentligen säga, eftersom min medverkan måhända gör mig blind både för det ena och det andra.

Men om jag lägger denna hearing och den starka uppslutningen (fullsatt hörsal) bredvid seminarieserien Språk för bildning, som lockat förvånansvärt många deltagare (över 60 åhörare på plats när Richard Sörman talade om studier i franska som ”allmänbildning och tolkning”!), tonar en bild fram. Det är bilden av ett stort intresse för att diskutera och reflektera över språk och alla dess samband med samhället vi lever i, kulturen vi verkar i, politiken som omger oss. Och talet om bildning är i det ljuset kanske akademins svar på matkulturens slow food, en protest i det lilla mot det höga tempot och konkurrensen som präglar också humanistisk utbildning och forskning. Om det vittnar de senaste årens talrika publikationer som sökt återupprätta bildningsbegreppet.

Jag väntar mig inte att vi med Språk för bildning eller hearingar om språk kan förändra något i grunden (i synnerhet inte när vi har en regering som utan att blinka aviserar fatala stryptag på väsentliga språkinstitutioner som Terminologicentrum). Men om vi kan erbjuda en plats för en timmes samtal och reflektion så är det gott nog. Om vi kan sätta in språkutbildning i en tradition av bildning, med allt vad det innebär, får man vara nöjd.

Annonser
Det här inlägget postades i Dagsvers, Förbannad dikt, Gnäll, Språk, Utbildning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s