Vem vill inte vara en vinnare?

Det finns mycket att säga om den nyligen tilländalupna valrörelsen från en språk(vetenskap)lig horisont. Fler än jag har begrundat och lär framöver reflektera över vilken roll språkbruket spelade i valet, de politiska nyckelbegreppen, parollerna, argumentationsteknikerna.

Jag tänker inte orda om SD:s eller andra partiers retorik här, det får andra göra. Bara säga ett par saker om det sorgliga efterspel som – givetvis i form av språkliga handlingar – tog sin början på valkvällen. Det ger mig nämligen ingen ro.

På valkvällen säger Stefan Löfvén: ”Ikväll har Sverige svarat: Nu behövs det en förändring, vi behöver en annan inriktning.” Åsa Romson – vars parti backade – är lika självgott nöjd över alliansregeringens fall.

Men det som hände var ju: De rödgröna ökade med ytterst liten marginal, med som det ser ut netto två mandat jämfört med 2010, och framför allt M läckte till SD, som mer än dubblade sitt stöd.

Det skall föreställa en seger för de rödgröna? Är skadeglädjen över den borgerliga regeringens fall så kompakt att ledningarna för S och MP tror sig kunna förtränga det för alla utom SD bekymmersamma valresultatet genom att leka vinnare och påstå sig ha fått starkt mandat från folket?

Den enda statsmannamässiga reaktionen hade varit att 1) understryka situationens allvar för hela nationen och 2) medge att den enda egentliga vinnaren är SD.

Annonser
Det här inlägget postades i Politik, Språk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s