Apan och bildningen

Som jag skrivit om tidigare leder jag det här året ett litet projekt som vi kallar Språk för bildning. Jag har haft anledning att läsa en mängd texter om bildning, historiska och samtida. Bildning är ingen enkel sak. Begreppet mångtydigt, notoriskt svårfångat. Det hela är bedrägligt. Man kan tala om ”bildning” som något fint och alternativt men utan att precisera vari den egentligen består. Det produktiva hos bildningsbegreppet är att det öppnar för en diskussion som är viktig idag. Vad skall vi ha akademiska studier till? I vad mån kan högre utbildning stöpas i färdiga former och är det ens möjligt att – som vi ju gör idag – formulera tydliga lärandemål för varje enskild kurs? Behöver vi en kanon?

Ett försök att omtolka bildningsbegreppet görs av Stefan Jonsson i antologin Bildningens förvandlingar utgiven på Daidalos 2007 (red. Bernt Gustavsson). Hans bidrag heter ”Apans bildningsresa. Europeiska bildningsidéer och postkolonial teori”. Alla som läst Jonsson vet hur elegant han resonerar, hur vältempererat och effektivt han skriver. I den här texten utgår han från Kafkas novell ”En redogörelse inlämnad till en akademi”. En apa för ordet i Kafkas text, en apa som hämtats på Guldkusten och skeppledes fraktats till Europa. Han är inte vilken apa som helst men en som genom att härma människor lyckats tillägna sig en bildning i nivå med en genomsnittlig europé. Han har ”blivit” människa. Jonsson tolkar novellen som en bild av kolonialismen. Apan är ”Den Andre”, den koloniserade människan som måste överge sitt ursprung och anpassa sig till den vite mannens kultur för att bli fullvärdig människa.

Det finns mycket att säga om Jonssons text. Bildningstanken ligger givetvis inbäddad i en tid och i ett idégods som också innebar kolonialism och rasism. För vår tid måste bildningstanken se annorlunda ut än vad den gjorde på 1800-talet. Så långt inga problem. Men Jonsson är så ivrig att påvisa den västerländska civilisationens uselhet att han inte förmår skilja på en bildningstanke som är universell, i princip färgblind och för alla lika och en politisk kolonialpraktik som nog inte hade Wilhelm von Humboldts skrifter som inspirationskälla. Allt som händer under kolonialismens tidevarv flyter för Jonsson samman till ett och samma, den ena går inte att skilja från det andra. Han lyckas inte härleda den brutala kolonialismens genesis i bildningsfilosofi. Det är ett lika valhänt som odifferentierat sätt att skriva historia.

Jonssons användning av skönlitteratur är försåtlig. Det är inte den historiska kontexten som får förklara Kafkas novell. Tvärtom får Kafkas novell – eller rättare sagt: Jonssons postkoloniala tolkning av densamma – förklara européernas behandling av koloniserade folk. En mångtydig Kafkatext blir ett raster som självklart och entydigt appliceras på historien. När Jonsson diskuterar V.S. Naipaul blir det riktigt problematiskt. Genom en märklig samläsning av författarens fiktiva romaner, självbiografiska texter och uttalanden i intervjuer kommer han fram till att Naipaul valt fel väg i livet. Han har försökt bli ”vit” och avskytt och förnekat sitt ursprung på Trinidad. ”Naipaul sitter vid detta tillfälle i en idyllisk stuga i England, och lever dagtid likt en brittisk lord”, skriver Jonsson (s. 208). Fy på sig! Så skall främlingar inte bete sig. Riktigt hur illa Jonsson tycker om Naipaul framgår först när denne jämställs med apan i Kafkas novell.

Det måste framstå som en oerhörd skymf mot Jonssons världsbild att någon med icke-europeiskt ursprung helt och fullt vill leva som europé. Men hur kan det vara det? Vi låter Jonsson själv ge svaret (s. 209-210):

De [ = människor från koloniserade länder; min anm.] har funnit att de inte kan byta ut den identitet som deras ursprung försett dem med – och som ofta är präglad på deras hudfärg och utseende – mot en identitet som är fäst i den europeiska traditionen. I stället gör de anspråk på båda.

Med andra ord: Den som kommer från ett koloniserat land kan aldrig bli en annan än den hon var. Det är inte jag som säger det. Det är Stefan Jonsson. (Hur kan han veta? Har han talat med ”dem”? Ättlingar till invandrare från före detta kolonier – är de också för evigt fast i identiteter präglade av utseende? Upphör klavbindningen någonsin?) I nästa andetag talar han sig varm för ”transkulturella” identiteter, ”mellanrum”, ”dialogism” och annat fint. Jonsson låter som en radikal gränsöverskridare och är så fixerad vid hur De Andra måste bete sig att gränserna aldrig lär kunna överskridas. Det är lätt att se kopplingen till dagens samtalsklimat där ”identitet” är slagträ i politisk debatt – ett hårresande exempel här. Nog är det märkligt, att de som säger sig stå på de förtrycktas sida är så ihärdiga i att tala om hur de måste vara för att inte svika de postkoloniala teoriernas påbud.

Det här inlägget postades i Bildning, Gnäll, Litteratur, Politik, Språk, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Apan och bildningen

  1. Mycket intressant läsning. Fast jag har inte läst den text du diskuterar (och kommer nog inte heller att göra det). Din argumentering verkar övertygande. Men bara en liten randanmärkning om Naipaul. Jag har alltid förundrats över att ingen har jämfört hans egen livsresa med den som gjordes av huvudpersonen i debutromanen, den beskynkade kvacksalvaren Ganesh Ramsumair som kröner sin bana som statsmannen G. Ramsay Muir i tredelad kostym, deltagare i internationella kongresser. Åtminstone där menar nog Naipaul att ”ränderna går aldrig ur”. I den väl sista romanen, Magic Seeds från 2004, låter han huvudpersonen Willie mena om en vän, en diplomat från Västafrika, att oavsett yttre polityr förblir han ”en slavnatur från Afrika”.

    Hoppas det inte räknas som ”trådkapning” att jag länkar till vad jag skrev 2011 om En Nobelpristagares halvliv.

  2. Jag har inte läst Stefan Jonssons bok men din bloggpost är tankeväckande. Bland annat funderar jag över de ord du nämner i slutet av bloggposten (transkulturalitet, mellanrum, dialogism). De gör mig ibland förvirrad. Kanske beror de på att de nämnda orden inte bara verkar beskriva något faktiskt, till exempel det faktum att (förmodligen så gott som alla) kulturer lever och utvecklas i mötet mellan andra kulturer, eller att en människa kan vara djupt påverkad av och kanske identifierar sig med två eller flera mer eller mindre skilda kulturer. De förefaller dessutom vara bärare av någon sorts ideal.

    Möjligen är det min bristande förståelse av dessa begrepp som gör att jag inte helt förstår slutet av bloggposten. Jag är med på att ingen helt kan undgå sitt ursprung. Förmodligen kan man heller inte undgå att av andra, mer eller mindre fördomsfullt, bedömas utifrån detta ursprung. Att HELT skapa sig själv och bli något totalt annat än den man var, tror jag således inte att man kan (varken rent psykologiskt eller socialt). Det Stefan Jonsson säger i citatet om att de ”inte kan byta ut den identitet som deras ursprung har försett dem med” tycker jag därför verkar riktigt, såvida han menar att man ingen helt kan amputera sin historia. Däremot antar jag att de som på djupet verkligen kommit att leva med två kulturer i bagaget kommer att påverkas även av den nya kulturen, och att man då kanske också vill, som Jonsson skriver, ”göra anspråk” på båda kulturerna. Men om jag förstår dig rätt så är Jonsson alltså motståndare till att man på detta sätt bejakar ett dubbelt kulturellt arv? Hur går det i så fall i hop med att han verkar tycka om ”transkulturalitet, mellanrum och dialogism”; för dessa ord betecknar väl (och, förefaller det, bejakar) just det som händer i människor som rör sig mellan kulturer? Eller menar han att Naipaul nästan bara bejakar det brittiska inom sig och därmed på ett oärligt (och gentemot andra kanske osolidariskt) vis förnekar något som faktiskt också finns inom honom?

  3. magnuspangsal skriver:

    Tack för era kommentarer.

    Bengt,

    intressant vad du skriver. Jag skall villigt erkänna att jag inte läst Naipaul men jag reagerade på hur Jonsson behandlar honom som svekfull representant för migrantkollektivet. Möjligen är saken inte så enkel som Jonsson säger, att Naipaul förnekar detta arv, men han kanske behöver göra en sådan läsning för att hamra in sin poäng… Vad vet jag.

    Bästa irrbloss,

    det jag skrev kanske kan tyckas motsägelsefullt. För tydlighets skull: Nej, Jonsson är ingen motståndare till det dubbla kulturarvet, tvärtom. Det är ju den väg han stakar ut för folk från (ex-)kolonier. Han bejakar ”mellanrum” både som verklighet och ideal. Problemet ligger som jag ser det i att han å ena sidan talar om mellanrummet och det transkulturella som något positivt och att han samtidigt så trosvisst naglar fast identiteten (vad den nu består i?) som något något som inte kan förändras i grunden men bara kompletteras i mötet med en ”ny” kultur. Han motsäger sig där. Kanske beror det på att talet om det transkulturella är oprecist, jag vet inte. Jag tror för övrigt inte heller att människor kan omskapa sig som vore de blanka blad i samma stund som de sätter ned foten i ett nytt land. Tvärtom faktiskt. Vad jag finner stötande är den rättrådighet med vilken Jonsson talar sig varm för gränsöverskridanden när han i nästa sekund drar ganska skarpa gränser själv. Det hade jag säkert kunnat leva med, vore det inte för att Jonsson om Naipaul säger: Du är förljugen, så kan du inte bete dig. – Identitet som slagträ. Men vad vet han om det? Vad vet de debattörer som talar om för andra att deras hudfärg eller härkomst predestinerar dem till vissa åsikter för annars har de förrått den goda saken?

    Ett helt annat problem med Jonssons resonemang är att bilden av kolonier, ex-koloni och koloniserade folk är så homogen. Är det skillnad på att komma från Indien, Brasilien, Sydafrika?

  4. Tack för ditt förtydligande svar!

    Som jag skrev i min första kommentar så har jag inte läst Jonssons bok. Det hindrar inte att jag sedan i går har funderat ytterligare något över blogginlägget, och en sak som slog mig är att jag är osäker på i vilken utsträckning man alls behöver knyta bildningsbegreppet till identitet (om man med det avser identifikation med ett visst folkslag eller med sådant som hudfärg, kön eller sexuell läggning).

    Ett argument för att bildning hänger ihop med identitet av ovan nämnda slag skulle kunna vara att det just är för att man identifierar sig med en grupp (till exempel sitt ”folk”) som man inspireras att tillägna sig gruppens kulturella kapital.

    Betydande komponenter i det som konstituerar bildning förefaller mig emellertid ha föga med dessa typer av identitet att göra. Till exempel är många av de kunskaper om människan och världen som en bildad nutidsmänniska bör ha reflekterat över knappast särskilt beroende av huruvida man är västgöte, finne, hawaiian eller somalier. Vidare, och detta är kanske viktigast: Bildningsbegreppet rymmer en kritisk dimension som förefaller mig stå i direkt motsättning till varje form av enkel identifikation. Även de delar av ”bildningsstoffet” som baseras på exempelvis nationens eller Västerlandets kanon* bör en bildad person inte endast känna till, utan framförallt kunna kritiskt reflektera kring. Handlar det inte om detta, snarare än om att ”identifiera sig”?

    Men det är möjligt att alla skulle hålla med mig om detta och att jag slår in öppna dörrar.

    * Jag skriver ”kanon” för att någon form av kvalificerat urval nog alltid kommer att göras, inte för att jag själv vet exakt vad som bör ingå i en sådan kanon.

  5. magnuspangsal skriver:

    Kloka synpunkter, bästa irrbloss.

    I någon mening handlar ju bildning om att få syn på sig själv utifrån, att överskrida gränsen för sig själv, eller den man trodde sig vara. Bildning (betraktat som process, inte som ett särskilt stoff) rymmer därför ett stort mått av oförutsägbarhet. Det är denna oförutsägbarhet som jag tycker att Jonsson negligerar när han låser fast bildning vid identitet i termer av hudfärg och härkomst.

    Kanon, ja. Det är nog oundvikligt att ha en sådan. Kanon handlar ju om att orientera sig i mängden av texter och bilder (hur den sen ser ut eller utvecklas är en annan sak). Bengt Kristensson Uggla understryker att kanon är nödvändigt i Gränspassager (2012) och han pekar på att den inte är en för evigheten fastslagen och oomkullrunkelig textkorpus (vilket en del kanonkritiker tycks tro) men frukten av kritisk reflektion och omförhandling.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s