Är språk vetenskap?

Så löd frågan i en paneldiskussion* på Humanisten, Göteborgs universitet, där jag deltog i förra veckan. Frågan kan tyckas konstigt ställd. Språk i sig är ju ingen vetenskap, snarare studiet av språk. Jag tolkar frågan ”metonymiskt”, där språk står för forskning om språk och för den delen litteratur, och som ett försök att styra bort från den vanliga föreställningen att språk i första hand är en fråga om färdigheter och inlärning.

Min kollega Richard Sörman återger här en Facebook-diskussion som utbröt med anledning av hur frågan var formulerad.

Jag lägger gärna till något. Språk och litteratur hänger nära samman. En truism, ja, men det tål att påpekas, därför att både språk- och litteraturforskning har uppnått en mycket hög grad av specialisering. Det är av godo, metoder har förfinats och teorier har utvecklats så att vi idag har en pluralism av utgångspunkter och tillvägagångssätt. Samtidigt har det skapats en klyfta mellan språk- och litteraturforskning som är problematisk. Särskilt problematisk är den för ämnen som tyska, franska, spanska (som de olyckligtvis heter) och ännu mindre så kallade ”främmandespråk” (vad det nu är) i ett litet land som Sverige.

Eller rättare sagt: Specialiseringen och den allt djupare klyftan är inget större problem om man tar hänsyn till det internationella forskningssamhället. Då är den i delar rentav nödvändig. En kvalificerad språkforskning inom ämnet tyska i Sverige bör kommunicera och stå i ständigt utbyte med internationell forskning. Den som forskar om tysk bisatsordföljd i Sverige gör rätt och bäst i att samarbeta med forskare som har liknande intressen i Tyskland och annorstädes.

Men ämnesidentiteten för dem som ägnar sig åt det akademiska tyskämnet är mer komplicerad än så. Vi är inte bara mer eller mindre högspecialiserade språk-, litteratur- eller kulturvetare. Vi är också  forskare och lärare i ämnet tyska vid svenska lärosäten. Och detta ämne är en sammanflätning av lingvistik, litteraturvetenskap, kulturstudier och språkinlärning. I någon mening bör vi alltså också vara generalister inom undervisningsämnet tyska, så som det är utformat och fungerar i vårt land.

Ett sätt att överbrygga klyftan är att finna områden där språk-, litteratur- och kulturvetenskap befruktar varandra och där gränserna mellan akademiska discipliner inte är sjävklara. Där själva studiet rentav blir fattigt och torftigt om man inte förenar olika disciplinära traditioner. Och det finns många! – Översättningsstudier, retorik, lingvistiska studier av litterär text, språkhistoria som kulturhistoria, för att nämna några. Det finns helt säkert fler. Minns att termen disciplin ju dels handlar om område och dels om disciplinerande maktutövning, som Bengt Kristensson Uggla skriver i inledningen till sin bok Gränspassager (2012). Det finns inget som säger att inte själva föreställningen om disciplinära gränser bör och kan övervinnas, i synnerhet när dessa gränser skär genom akademiska undervisningsämnen.

* Diskussionen anordnades av Institutionen för språk och litteraturer, Göteborgs universitet, och var en del av Vetenskapsfestivalen.

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning, Litteratur, Språk, Uncategorized, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Är språk vetenskap?

  1. gosta81 skriver:

    Jag håller med här. Det är på sikt en självmordsstrategi att negligera vår kärnverksamhet (språk, text, läsa, skriva). Jag har tänkt skriva ett blogginlägg om detta med anledning av de diskussioner vi har just nu inom ämnet franska rörande nya kursplaner. Att ha en kurs i fransk eller tysk litteratur på en grundkurs på universitetet där språkförståelsen inte examineras på mikronivå (vokabulär, fraser, meningar) ställer jag mig mycket tveksam till. Man ska naturligtvis göra mer än så, men är det rimligt att vi som verkar inom disciplinerna franska, tyska, engelska, osv. medvetet inriktar vår verksamhet mot ämnesområden som behandlas mycket bättre och mer insiktsfullt av andra ämnen (estetik, retorik, litteraturvetenskap, lingvistik, osv.). I viss mån ja, men inte för tidigt i utbildningen.

    Richard Sörman

  2. magnuspangsal skriver:

    Tack för kommentar, Richard. Jag tycker framför allt att vi borde bli bättre på synteser, på att visa hur språk, litteratur och för den delen kultur hänger ihop, till exempel genom temakurser där olika specialiserade kompetenser som finns i kollegiet kan mötas och berika varandra. Inte minst tror jag studenterna skulle ha stor glädje av det. Fast jag är inte säker på vad du menar med ämnesområden som behandlas mer insiktsfullt av andra ämnen. Om det är tysk, fransk et cetera litteratur eller lingvistik saken gäller så är det väl i just ”våra” ämnen detta görs bäst?
    /Magnus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s