Rian Malan och Stefan Helgesson om Sydafrika på valdagen

Idag går alltså Sydafrika till val. Den stora frågan är inte om ANC vinner, utan med vilken marginal. Får partiet två tredjedelars majoritet kan det ändra i författningen som det finner för gott, annars inte, om jag förstått saken rätt. Med tanke på korruptionsaffärerna och den tilltagande sammanblandningen av stat och parti vore det bästa om ANC inte hamnar så högt. Man får hoppas att den impopuläre Jacob Zuma blir ett sänke för partiet och att det största oppositionspartiet Democratic Alliance går framåt, vilket opinonssiffror pekat på.

Mycket passande har Dixikon just idag publicerat en artikel jag skrivit om Rian Malans moderna klassiker My traitor’s heart, en mycket omskakande självbiografisk bok som spänner över flera hundra år av sydafrikansk historia. Den har 25 år på nacken men är fortfarande aktuell.

Den andra meningen i min text, om att mediernas ointresse för den sydafrikanska valrörelsen är kompakt, vill jag nyansera något. Jag skrev artikeln för några veckor sen och då fanns verkligen inte mycket att läsa. De senaste dagarna har åtminstone Dagens Nyheter spottat upp sig, med rapportering på plats och idag med en artikel i kulturdelen av Stefan Helgesson. Det är en mycket läsvärd rapport (ännu inte på nätet) som griper rakt in i debatter om identitetspolitik.

Jag fäster mig framför allt vid ett resonemang som Helgessons för utifrån en föreläsning av Njabulo Ndebele, ledande akademiker och före detta aktivist i Black Consciousness-rörelsen. Helgesson skriver:

Hans mest anslående resonemang gällde etiketten ”svart”. Att vara svart på 1970-talet var en tillgång. Den svarta medvetenhetsrörelsen (Black consciousness), i vilken Ndebele själv var aktiv, slöt gapet mellan att tänka och att vara.

[…]

Men att vara ”svart” snarare än ”människa” är också en begränsande identitet. I Jacob Zuma ser Njabulo Ndebele ett exempel på den ”svarte pajasen”, en mycket intelligent figur som vet att roa sina överordnade för att skaffa sig egna fördelar. Och när den svarte pajasen själv hamnar i maktställning vill han äga det som en gång förnedrade honom. Det är en konsekvens av 200 års exploatering, men nu – menar Ndebele – är det dags att ta avsked av denna överlevnadsstrategi. Det är inte värdigt det nya Sydafrika att en politisk klass hävdar sin svarthet för att själva få del i precis det ekonomiska system som reproducerar deras ställning som ”svarta”. Om den som är ”svart” ständigt strävar efter att bekräftas som ”svart”, kommer hen någonsin att vara fri att inte vara ”svart”? I stället ”är det dags att den ‘svarte’ i Sydafrika strävar efter det universella, efter att bidra till den samlade erfarenheten av vad det betyder att vara fri i historiskt särpräglade omständigheter.”

Som Helgesson konstaterar är det ”befriande formuleringar”. Särskilt – vill jag tillägga – med tanke på att det ju var BC-rörelsen som hävdade svart identitet på 70- och 80-talen medan ANC lade fram sina visioner bortom identitetspolitisk fixering vid ras och hudfärg. Det ledde till förbittrade strider, mord och våld. 1980-talet var ju inte bara en tid av upptrappat våld mellan regering och opposition, rivaliserande oppositionsgrupper högg varandra i ryggen. Också detta kan man läsa om i Rian Malans bok förresten.

Idag är det ledande ANC-politiker som spelar ut raskortet och talar om ”omvänd apartheid” som något positivt, som jag skrev om här. Låt oss hoppas att fler tar till sig Ndebeles budskap.

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Politik, Recension, Sydafrika. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s