Raskortet, igen och igen

Teologiska rummet i P1 idag handlade om apartheidteologin i Sydafrika. Ett utmärkt program, där tre personer fick tala sansat, sakkunnigt och till punkt om kyrkans och teologins betydelse för rasåtskillnaden. All heder åt Sveriges Radio som fortfarande sänder program utan trams och uppdrivet tempo.

Det blev tydligt i programmet att apartheid som idé är en teologisk uppfinning. De intellektuella (om man nu kan kalla dem det) banden mellan den reformerta kyrkan och Nationalistpartiets ideologer var starka redan från början. Bibeln lät sig lånas och översättas till ideologiskt program. Inget nytt under solen, egentligen. Religion har väl alltid tagits i bruk på det viset. Den som åberopar Gud för sitt handlande har ett särskilt farligt vapen i sin hand. Guds vilja kan ju inte överprövas eller relativeras, inte sönderdelas i analys. Den bara finns ju där, uttryckt i heliga urkunder eller i uttolkarens skalle.

Det är egentligen ingen nyhet att kyrkan och den kristna tron spelade stor roll för apartheidpolitiken. Ja, för den afrikandiska identiteten överlag. Afrikanderna var ju ”voortrekkers” som lämnade Kapprovinsen i protest mot britternas liberalism och tämjde det okända landet. Idén om rasåtskillnad i Sydafrika hade fär övrigt mycket litet att göra med vad som hände i Tyskland under Hitler, den fanns formulerad och praktiserad redan långt innan. Detta kan man läsa om i Hermann Giliomees storverk The Afrikaners – Biography of a People.

Och nu spelas raskortet ut i den sydafrikanska valrörelsen, något jag snuddade vid som hastigast i ett tidigare inlägg. I tidningen Beeld kan man läsa om ett förbittrat ordkrig mellan Helen Zille, partiledare för Democratic Alliance (DA), och Tony Ehrenreich, ledare för den mäktiga fackföreningen Cosatu i Västra Kapprovinsen och ANC-politiker.

Bakgrunden är att DA vann Västra Kapprovinsen i valet 2009 och Zille är dess premiärminister sedan dess. Ehrenreich förlorade i sin tur borgmästarvalet i Kapstaden mot DA:s kandidat. Nu vill ANC återta makten, och pekar på att oproportionerligt många statsanställda i Zilles egid är vita. Därför måste vita lämna plats åt svarta och färgade: ”Omvänd apartheid är positiv diskriminering”, säger Ehrenreich enligt Beeld.

Sydafrika har stor erfarenhet av så kallad ”affirmative action” (”regstellende aksie” heter det tydligen på afrikaans). Nu menar Ehrenreich att Zille inte gör tillräckligt, och att överrepresentationen av vita i den regionala adminstrationen är ”apartheid”. Zille medger att regeringen ibland får kämpa för att hitta kvalificerade kandidater från rätt folkgrupper. Hon säger samtidigt att man inte får manipulera resultaten av själva rekryteringen.

Det skall sägas att Zille är en högt respekterad politiker med en gedigen bakgrund som antiapartheidaktivist och modig journalist. Att hon nu skulle bedriva apartheidpolitik är en befängd tanke. Lika befängd är Ehrenreichs idé att frånvaro av eller inte tillräckligt effektiv positiv särbehandling kan likställas med apartheid. Kanske tror han inte ens på det själv? Möjligen handlar det i första hand om PR. Raskonfrontation ses ju som lämplig valstrategi i Sydafrika, där ras är en så känslig fråga av fullt begripliga historiska skäl. Det är hur som helst sorgligt att gång på gång se politiker från ANC, ett parti som drev kampen mot apartheid på en ”non-racial” ideologisk basis, spela ut raskortet på ett så aggressivt sätt.

Det här inlägget postades i Politik, Sydafrika, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Raskortet, igen och igen

  1. Ping: Rian Malan och Stefan Helgesson om Sydafrika på valdagen | Vrakgods på tankens stränder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s