Språk och kön i tyskan: kritik av kritiken

Den som har glädjen att undervisa studenter i tyska språket och i tysk lingvistik har ett tacksamt ämne i språk och kön/genus. Det blir alltid debatt, få ämnen kan sörja för så mycket känslosvall som de som har med kön eller genus att göra.

Ända sedan 1970-talet har könsöversgripande maskulinum stått i skottgluggen för den så kallade feministiska språkkritiken i de tyskspråkiga länderna. Med könsövergripande maskulinum menar jag en maskulin form av ett personsubstantiv eller ett pronomen som betecknar män och kvinnor samtidigt. I svenskan är det normalfallet; vi talar om lärare, studenter, busschaufförer, läkare oavsett vilket kön de har. I tyskan däremot är det feminina ordbildningssuffixet –in mycket produktivt. Genom ett morfologiskt ingrepp kallat movering kan vi göra feminina ord av maskulina personsubstantiv. Av der Lehrer (läraren) blir die Lehrerin (lärarinnan), av der Busfahrer (busschauffören) die Busfahrerin (den kvinnliga busschauffören).

Kruxet med maskulinformen är att den anses osynliggöra kvinnan i språket. Språkfeminister har därför föreslagit att den så kallade moverade formen skall användas vid referens till kvinnor, och rör det sig om en grupp av både män och kvinnor skall inte maskulinum brukas utan en dubbelform (t.ex. die Lehrerinnen und Lehrer, ‘lärinnorna och lärarna’) eller en neutralform (die Lehrenden, die Lehrkräfte).

Av språkkritik och språkaktivism har det blivit språkplanering och språkpolitik. Idag är de feministiska dubbelformerna vanliga framför allt i officiella texter eller i texter med direkt tilltal (lagtext, myndighetstext, platsannonser etc.). När en kvinna benämns är hon i de allra flesta fall en –in. Den feministiska språkkritiken har haft långtgående effekter på tyskans utveckling under de senaste 30 åren.

Men kritik har inte saknats. Ända sedan 1970-talet har den feministiska språkaktivismen hudflängts för att vara ovetenskaplig, aktivistisk, mansfientlig och för att leda till omständliga språkformer. Debatten är alltjämt levande, vilket väl delvis beror på att den feministiska språkkritiken hela tiden utvecklas.

Bloggaren Bengt O. skrev om ämnet för en tid sen, från sitt österrikiska perspektiv. Och i ett aktuellt nummer av Spiegel (2014/13) drar Matthias Schulz i härnad mot ”det grammatiska vansinnet”. Exempel på exempel av föregivit bisarra språkformer radas upp, alla resultat av feministisk språkaktivism. Från den nyligen införda reformen vid några tyska lärosäten att använda den feminina formen (t.ex. Professorin) också för män till könsneutrala benämningar i lagtext.

Det är en artikel vars retorik bygger på läsarens omedelbara samförstånd. Argument gives inte, bara spetsiga och raljanta formuleringar: ”Det skulle kunna fungera. För också delstater, städer och kommuner häller östrogen i det semantiska grundvattnet”, skriver Schultz (min översättning). Den som hyser andra åsikter än Schultz lär inte övertygas.

Schulz är tvivelsutan något viktigt på spåren. Hur långt är det rimligt eller ens möjligt att gå i den språkliga jämställdhetens namn? Flera av exemplen han anför är problematiska och skulle må bra av att underkastas seriös kritik.

En sådan granskning skulle kunna utgå från den lingvistiska språkkritikens ledstjärna aptum, lämplighet. Det vill säga de språkliga uttryckens lämplighet mot bakgrund av 1) vad det är som benämns, 2) det konkreta kommunikativa sammanhanget och 3) läsarna som texten är riktad till där de kritiserade uttrycken finns. En sådan metod för språkkritik föreslås av Jörg Kilian, Thomas Niehr och Jürgen Schiewe i Sprachkritik. Ansätze und Methoden der kritischen Sprachbeschreibung (2010). Jag skulle gärna lägga till en fjärde dimension: avsändaren – vem står bakom ett yttrande eller en text? Vidare är språkkritik på lingvistisk grund bara meningsfull om den tar hänsyn till kontexten. Språket i bruk skall stå i centrum, inte ordformer lösryckta från sina ursprungliga sammanhang. Forskningsresultat bör spela en roll, resonemangen förankras i vad vi vet och inte i vad vi tycker eller tror. Bara så kan språkkritiken ges vetenskaplig underbyggnad.

Inget av detta finns hos Schulz, som istället åstadkommit ett paradexempel på ”lekmannamässig” språkkritik i form av en underhållande krönika. Amatöristisk språkkritik fyller säkert sociala och kommersiella funktioner, men hur mycket intressantare hade hans text inte blivit om den hade stagats upp av åtminstone ett par vederhäftiga utsagor från den numera omfattande forskning som finns på området?

I ett tidigare inlägg utnämnde jag en krönika av Nina Björk till ett lyckad exempel på hur politisk språkkritik kan utföras. Schultz artikel har inte samma kvaliteter. Nu är texten publicerad i veckomagasinet Spiegel, som sagt, och ingen skall vänta sig en vetenskaplig utläggning. Jag finner det ändå tvivelaktigt att artikeln står att läsa i sektionen ”Wissenschaft” och har ämnesrubriken ”Linguistik”. Med vetenskap och lingvistik har den nämligen ytterst litet att göra.

Annonser
Det här inlägget postades i Forskning, Språk, Språkkritik, Tyskland. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s