Freitisch, Uwe Timm

Jag har återupptagit en bisyssla (som det heter i högskolevärlden) från förr och börjat skriva recensioner. Här, i nättidskriften Dixikon, kan du läsa om varför Uwe Timms Freitisch från 2011 är så läsvärd.

Slår för övrigt gärna ett litet men bestämt slag för Dixikon. Den ägnar sig nämligen åt något så exotiskt som bevakning av utrikisk litteratur i original. Sådant som våra stora morgontidningars kultursidor numera ger blanka den i eftersom det är viktigare med helsideskrönikor om twitterstormar, ”Mello” och livsstilsfrågor.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Litteratur, Recension, Tyskland. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Freitisch, Uwe Timm

  1. Läste din recension av Freitisch på Dixikon (som jag läser troget). Verkar intressant men tyvärr är min läslista överbelastad för tillfället. Av mera direkt intresse för mig verkar ”Morenga” vara eftersom jag har ett stort intresse för ”Südwest” som jag besökt några gånger på jobbets vägnar. Jag har också skrivit litet om det med utgångspunkt från Frenssens ”Peter Moors Fahrt nach Südwest” – en vidrig bok.

    När det nu finns någon att diskutera tyskspråkig litteratur med passar jag på att fråga om du läst Ferdinand von Schirach och vad du i så fall tycker? För vad intresse det hava kan länkar jag här till vad jag skrev om denne: http://www.karlsson.at/texter/freedom.htm

  2. magnuspangsal skriver:

    Bengt,

    tack för kommentar. Jag kanske kan lugna dig med att Freitisch är en behändig liten sak som med fördel läses i ett eller ett par svep? Morenga är mer tungfotad, men rekommenderas likafullt. Den bröt ju ny mark när den kom, på så vis att den lyfte fram tyskarnas mordiska politik före nationalsocialismen. Frenssens bok känner jag inte till men skall kolla upp, tack för tips.

    Av von Schirach har jag bara läst de två första samlingarna med berättelser. Jag tyckte mycket om dem, av samma skäl som du, för den språkliga precisionen och för den omsorgsfullt uppbyggda men aldrig spektakulära dramaturgin. Uppfattar att han lyckas med vad som är så svårt i novellkonsten, att skildra ett människoöde prismatiskt på några få sidor men ändå med ”Tiefgang”. Ibland tenderar ju novellen att bli ett schackbräde där figurerna är plastiska pjäser (inte människor) som flyttas runt för att författaren skall demonstrera en idé eller inskärpa en poäng. Vad det gäller kriminalnoveller har jag egentligen inget aktuellt jämförelsematerial annat än Jens Lapidus Mamma försökte. Den tyckte jag var undermålig (förutom ett par noveller där figurerna reste sig från boksidorna och växte), inte minst språkligt. Där är von Schirach i en helt annan klass.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s