Hur språkkritiken kan fungera: exemplet Nina Björk

Nina Björk är alltid en läsvärd skribent. Inte därför att hon alltid har ”rätt”, men därför att hon har en klar och skarp stil och en enastående förmåga att frilägga tankeblottor.

Här skriver hon under rubriken ”Jakten på det lämpliga språkbruket” om ett företag i Södertälje som kallar sina anställda för ”resurser”. En ledarskribent på DN hade reagerat och upprörts över denna språkanvändning. Nina Björk går ett steg längre. Det är inte det avhumaniserande språkbruket som skall väcka vår indignation, säger hon, men den verklighet där människor av arbetsgivare behandlas som vore de utbytbara maskindelar: ”Språket talar sanning. En arbetare är en person som säljer sig på en marknad till en köpare. Arbetaren är en vara”, skriver Björk.

En renlärigt marxistisk analys, som man kan godta eller förkasta. Själv tycker jag inte att den håller hela vägen – men det är en annan diskussion. Givet premissen att ”arbetaren är en vara” har Nina Björk på sätt och vis rätt i sin analys. Företagets språkbruk är givetvis också problematiskt. Men det mer djupgående problemet är snarare den människosyn som ligger bakom och som man nog inte behöver vara marxist för att uppröras över.

När språk (benämningar, retorik etc.) sätts under debatt hörs ofta röster om att det bara är utanverk, godtycklig etikettering och villospår i kampen mot verkliga orättvisor.  Det finns en (ofta outtalad) premiss att språkliga benämningar förhåller sig arbiträrt till tingen de betecknar, en tanke som finns formulerad hos de Saussure och blev riktningsgivande för den moderna språkvetenskapen. Enligt det här synsättet råder en motsättning mellan kritik av språk och kritik av det som är faktiskt.

Det är klart att ett ensidigt fokus på språk kan leda fel och bort från de ting, förhållanden eller värderingar som förtjänar kritik. Men poängen med språkkritik är ju att den samtidigt också ofta är sakkritik. När det gäller företaget i Södertälje kan en analys av  språkbruket hjälpa oss att upptäcka vilka värderingar företaget har. Språkkritiken blir en språngbräda för analys och kritik av sådant som sträcker sig bortom själva språket. Och historiskt sett har språkkritik ofta varit ”mehr als Kritik der Sprache”, mer än kritik av språket, som Jürgen Schiewe skriver i sin utmärkta bok Die Macht der Sprache (1998: 26). Detta är också vad det tyska initiativet Unwort des Jahres (‘Årets icke-ord’) går ut på, som jag skrev om här.

Hans-Martin Gauger har gjort ett försök att bena ut vilka ärenden språkkritiken kan ha, i boken Über Sprache und Stil (1995). Ett av dessa ärenden är moraliskt/politiskt. Gauger utgår från att språkanvändning hänger nära samman med tänkande, med värderingar och föreställningar. Jag är böjd att hålla med. Sedd i det ljuset är Nina Björks artikel ett utmärkt exempel på hur politisk språkkritik kan fungera.

Det här inlägget postades i Forskning, Politik, Språk, Språkkritik, Tyskland, Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Hur språkkritiken kan fungera: exemplet Nina Björk

  1. Invandrerskan skriver:

    Just det, Magnus. Språkkritik är alltid sakkritik – inte ’oftast’ som du skriver lite försiktigt. Allt beror på vem det säger och sedan – var och när det sägs: ”Å ena sidan ber de och fastar. Å den andra bidragsfuskar de.” Du behöver inte bli rädd nu att jag smutsar ner din blogg, det är inte invandrarfientlig propaganda; det är ju ett citat ur en respektabel svensk dagstidning och tidningen citerar också en arg ung man. Mannen heter Yahya Hassan, invandrare i Danmark och han ”pissar på” allt och alla sändebud i en diktband som trycktes i osannolika 100 000 exemplar i det lilla landet Danmark. Han får säga det osägbara – han är själv invandrare från Palestina, han gick genom hällvetet under sin uppväxt i en förort från Köpenhagen som Danskarna själva betecknar som getto. Alla danskar vill läsa det osägbara, men författaren jagas redan av sina egna. Språkkritik hit och dit, det är bara finkultursjafs – det är språkets magi det handlar om. Så länge du är tyst när djävulen går förbi händer ingenting. Men om du säger ”det är djävulen som finns bland oss”, tar HAN dig…
    P.S. Tala om språkkritik – i SVD Kultur från 9/3 2014 där Hassan intervjuas har redaktionen lite problem med Hassans tilltalsnamn – den skrivas fel minst två, tre gånger. Nomen est omen!

    Invandrerskan

  2. magnuspangsal skriver:

    Hej invandrerskan, tack för kommentar!
    Vad jag menar med att språkkritik ”oftast” också är sakkritik är helt enkelt att en språkkritik som handlar om exempelvis språklig korrekthet (i grammatiska termer) sällan tar sikte på något bakomliggande sakförhållande. Jag menar till exempel diskussioner om konkurrerande uttryck av typen ”till de som” och ”till dem som”. Men annars håller jag med dig i att åtminstone all politisk språkkritik också är sakkritik.
    Exemplet med Yahya Hassan är intressant eftersom det visar på ytterligare en dimension hos språkkritiken – avsändaren. I någon mening behöver väl språkkritiken också ta hänsyn till inte bara vad som yttras i en given situation, utan vem som yttrar det. Möjligen är det en underprioriterad parameter i den språkkritiska forskningen.
    /Magnus

  3. eklipspringer skriver:

    Har just nu -av en slump- hittat din blog. Gissar att du är identisk med den ”Magnus” som skriver fina kommentarer i den lugna vik av bloggosfärens ocean (om jag säger så) där jag uppehåller mig. Ser att du är expert på ”Personenbezeichnungen, die gleichzeitig auf Frauen und Männer referieren. . Saknar dig alltså i diskussionen om ”hen” resp. ”Binnen-I.”

    Om det du inte är den Magnus jag syftar på ber jag om ursäkt. Men jag skulle ändå gärna läsa vad du har att säga om ”hen”.

    Hälsningar från Wien

    http://www.flarnfri.blogspot.se/2014/03/kara-lasarinnor-sa-skulle-det.html

  4. magnuspangsal skriver:

    Hej Bengt,
    kul att du hittade hit! Du är, tror jag, den förste som kommenterar här utan att höra till kretsen av närmast sörjande bekanta, vilket gör det extra roligt.
    Du har nog både rätt och fel vad det gäller min identitet. Jag har kommenterat sporadiskt hos Bernur och Karin S., men jag har för mig att där figurerar en annan ”Magnus” (kanske är det honom du tänker på?), själv framträder jag alltid med hela mitt namn.
    Däremot stämmer det att jag har pysslat en hel del med personbeteckningar i min forskning, varför jag genast kastar mig över ditt inlägg. Vi ses där!
    /Magnus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s