Om den svåra identiteten

Det har tydligen varit rabalder kring ett debattprogramm i P1. Jag har inte lyssnat på det. Men vad som sägs i media är att debattens moderator, Alexandra Pascalidou, till den borgerliga debattören Alice Teodorescu skall ha sagt:

”Jag ska också berätta för våra lyssnare runt om i landet att du står här, du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé och då kanske man också har en världsbild där rasismen inte är en vardaglig upplevelse.”

Jag lämnar den egentliga sakfrågan om strukturell rasism därhän. Det jag fäster mig vid är att Pascalidou här försöker få en debatt om rasism att handla om Teodorescu som person. Jag tolkar det som ett vulgärt uttryck för identitetspolitik och individualism.

Historikern Tony Judt (1948-2010) har skrivit klokt om hur talet om ”identitet” kom att bli alltings måttstock efter det sena 1960-talets studentrevolter. Han ser i dess förlängning extrem individualism och nyliberalism.

”Den politiska praktiken på 1960-talet övergick så småningom till att grunda sig på en samling individuella krav på samhället och staten. ‘Identitet’ började tränga in i den offentliga diskussionen i begrepp som privat identitet, sexuell identitet och kulturell identitet. Därigenom var det endast ett kort steg till att den radikala politiken splittrades upp och omvandlades till multikulturalism”. (Tony Judt, Illa far landet, s. 80)

Tillbaka till debatten i P1: Det som räknas är inte vad du säger, inte hållfastheten i din argumentation, utan vem du är, vilka identitetsmarkörer du uppbär, hur du kan inordnas i den intersektionella ordningen av makthierarkier.

De finns förstås, hierarkierna. Men jag tror inte den offentliga debatten – ingen debatt – tjänar på glidningen från sak till person. Vad du än säger kommer att mätas mot din ”identitet”. ”Identiteten” blir korrektivet för varje utsaga, inte utsagans sakliga relevans.

Samtidigt går den individuella erfarenheten inte att snacka bort. Självklart spelar den roll för dina ställningstaganden. Det gäller också i akademin, när man bedriver forskning. Jag påmindes själv om det när jag skrev min avhandling, om feministisk språkkritik och språkförändring. Givetvis spelade det stor roll för hur jag tog mig an forskningsuppgiften att jag inte är kvinna och således inte själv har drabbats av den språkliga diskriminering som feminister i tysktalande länder har kritiserat ända sedan 1970-talet. Jag kanske var blind för ett och annat när jag gjorde mina analyser. Samtidigt hade jag ett utifrånperspektiv, mindre emotionellt.

Det bästa är trots allt att vara öppen, transparent – vilket jag tjatar på uppsatsskrivande studenter om intill leda: här står jag, detta är mina utgångspunkter. Sen kan samtalet  börja.

Det här inlägget postades i Forskning, Språk. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s